Debatt: Rätt elev i rätt klass

Posted by on mar 10, 2019 in Debattartikel, Skolan | No Comments

Friskolornas livsluft är det odifferentierade högstadiet som i år fyller 50.

Nuvarande högstadiesystemet är en rest från 1960-talets forskarstyrda flumpedagogik som måste bort. Vi är en väldigt liten lärargrupp som haft möjlighet att följa elever från åk3 till 9 och därmed fått en helhetsbild över skolans olika stadier och barnens utveckling under sju av nio skolår.

Under perioden 1962-72 ersattes folkskolan + realskolan av grundskolan. Det innebar i sin första version, som hette lgr62, bara att den obligatoriska skolan utökades med ett år. Låg och mellanstadiet var som tidigare och högstadiet hade kvar sina olika val fast nu för alla elever. Den stora förändringen kom med lgr69 och de sammanhållna klasserna, vilket betyder att eleverna i princip ska följas åt i nio år. Skillnaden i den mentala mognaden räknat i år, är i årskurs ett endast ett par år, emedan 16-åringar kan ha en spännvidd på upp till 11 år.

Därmed har också högstadielärarna en omöjlig uppgift. Trots denna vetskap pågår den sammanhållna skolan alltjämt nu 50 år senare. Här ligger också svaret på varför högstadiet i sin vanligaste form är stökig och det är inte konstigt att alla efter ett halvt sekel ser det som en naturlag vilken förklaras med hormoner. Problemen på högstadiet skildrades mycket realistiskt första gången 1977 i TV-serien ”Lära för livet”, som gjorde stort intryck på alla utom de som borde lärt för livet, nämligen beslutsfattarna. Därefter har läroplaner kommit och gått men det odifferentierade högstadiet har bestått. Detta högstadium av typ ”one fits all” är för vissa elever tre skadliga år. Eftersom landets skolproblem i huvudsak finns på högstadiet så är det där åtgärderna ska sättas in och då handlar det om att göra om och göra rätt.

En passar inte alla.

Barn är väldigt anpassningsbara och de flesta elever finner sig snabbt tillrätta i den helt nya ordningen som gäller på högstadiet, jämfört med två månader tidigare på mellanstadiet. Samtidigt som kraven ökar på eleven att komma till rätt klassrum med rätt utrustning i rätt tid, så minskar vuxenkontrollen drastiskt. En hel del elever är inte mogna för det här rörliga systemet och är inte heller på den nivån att de behöver specialiserade lärare, det räcker gott och väl med generalister typ låg- och mellanstadielärare. En lika stor andel elever behöver ständigt nya teoretiskt krävande utmaningar och en del elever lär sig bäst genom att använda händer och huvud samtidigt.

En skola för alla kan inte bara ha en organisation för medianeleven utan måste kunna möta och följa alla elever efter mognad och fallenhet. Allt detta har naturligtvis stått i alla läroplaner genom åren, men möjligheterna att gruppera eleverna efter egna val har inte funnits på 50 år.

Alla elever behöver inte kunna allt som lärs ut på högstadiet för att få ett bra liv. En del är viktigare än annat och dessa absolut mest betydelsefulla färdigheterna ska alla ha fått efter nio år. En högstadielinje som betonar handens arbete ger en annan sorts bildning än den bokliga och det är förvisso annorlunda, men inte sämre. Anta att minimikravet efter genomförd grundskola är att ha nödvändiga kunskaper för att klara ett självständigt liv. Då krävs förutom läsa, skriva, räkna en viss färdighet i hem- och konsumentkunskap samt basala kunskaper om landets samhällsfunktioner. Om högstadiet har flera linjer, som dels går fram olika fort och dels har varierande inslag av det breda ämnet teknik, samt möjligheten att ha en klasslärare, så kan högstadiet liksom låg och mellanstadiet, vara i fas med barnets utveckling. Det ska givetvis vara möjligt att byta inriktning och tempo. Sverige har en unik möjlighet jämfört med övriga världen. I landets samtliga kommunala skolor, från största storstadsskola till minsta byskola, finns det slöjdsalar. Att utrusta en trä- metallslöjdsal kostar idag 1 miljon kronor. I dessa institutioner kan med fördel tillämpad datorprogrammering läras ut, modeller går att bygga och många tekniklaborationer kan genomföras.

På högstadiet ska det finnas plats för såväl de lågpresterande som de högpresterande, för såväl de som kan ta in abstrakta teorier och de som lär sig via praktiska övningar. Med en sådan här differentierad undervisning blir det svårt att passera högstadiet utan att ha lärt sig det mest elementära. Den för alla elever anpassade studiegången höjer också trivselfaktorn radikalt, för både elever och lärare.

Med ett frivilligt år mellan högstadiet och gymnasiet kan de som vill till ett teoretiskt gymnasieprogram, men av olika skäl inte förberetts tillräckligt, göra det.

Alla skall inte till högskolan.

Svenska ungdomar är illa förberedda för gymnasieskolan, eftersom det är första gången i livet de ställs inför teoretisk nivågruppering. Elever, som sedan förskolan fått precis samma undervisning ska nu vid 16-års ålder specialisera sig. Det blir då dramatiskt eftersom det kommer för plötsligt och för sent. Vid det här laget har allt för många elever hunnit bli ”skoltrötta”, antingen för att man inte kommit till sin rätt eller för att man inte förstått vad undervisningen handlat om. Ungdomarna är nu så gamla att beteenden har satt sig och är svåra att bryta. Detta är inte bara ledsamt på det personliga planet, det är också en samhällsekonomiskt dålig affär då det i förlängningen leder till kostnader för det allmänna.

Det är i allt väsentligt politiker som format vår skola utifrån sig själv, sina skolupplevelser och sin egen kapacitet. Till sin hjälp har man tagit forskare som stöder sin vision. T.ex. har statsråd med lång politisk erfarenhet och stort regeringsinflytande uttryckt i radio, stor indignation och oförståelse för att inte alla kan studera på högskola. Detta är inte bara ett enskilt och historiskt uttalande, utan från samma parti talar nuvarande utbildningsminister i liknande termer. Med detta beskriver de hur långt ifrån den verklighet som min hustru och jag verkat i under sammanlagt 86 lärarår. Genom att ihärdigt förfäkta att alla gymnasieprogram ska vara högskoleförberedande, signalerar man också att livet egentligen inte är fullvärdigt utan högskolepoäng. De som inte bara ser högskolestudier som en mänsklig rättighet utan också önskvärt för alla, är inte de som har undervisningshantverket som sitt dagliga värv, utan några tongivande politiker och experter. Forskare med några terminers lärarerfarenhet tillmäts enorm betydelse, men hade forskare alltid haft rätt, skull svensk skola vara ett under av perfektion, för inget är så forskarstyrt som vårt lands skolsystem.

Även om det krävs en viss konformitet för att elever och för den skull även lärare ska rätta in sig i skolledet, så är ändå skolans viktigaste uppdrag att få eleverna utifrån sina olikheter prestera på topp av sin kapacitet och det går inte om gruppsammansättningen spretar för mycket. Samhället behöver duktiga tänkande människor på alla nivåer och det är ingen tragedi om en potentiell högskoleelev hamnar i ett okvalificerat arbete om vederbörande trivs.

Likvärdig utbildning eftersträvas.

Under årens lopp har politiker och skolmyndigheter haft ambitionen att göra den obligatoriska skolan så likvärdig som möjligt i landet genom centralisering. Detta fick ett abrupt slut 1991 när den obligatoriska skolan decentraliserades. Dels kom nu skolorna att styras av fritidspolitiker vars skolerfarenhet ofta endast bestod av sin egen skolgång, dels skulle nu skolans ekonomiska kraft vägas mot andra kommunala behov. I samband med kommunaliseringen blev det också möjligt att börja driva friskolor med alla tänkbara inriktningar och detta trots att målet om likvärdiga skolor ligger fast och att skollagen föreskriver religiös och ideologisk neutralitet. Friskolorna tenderar att dränera de kommunala skolorna på ambitiösa elever och resurser genom att locka med högre betyg och bättre undervisning, men levererar ofta endast högre betyg. I många fall saknar friskolorna institutioner som slöjd-, hemkunskap- och laborationssalar och ibland t.o.m. skolgård. Rudolf Steinerskolorna med waldorfpedagogik drivs efter en helt egen måttstock och med en undantagslag utan nationella läromedel och behöriga lärare. Religiösa skolor bildar små enklaver i samhället med egna regler. På privatskolor som Bladins i Malmö och de kända internaten får inte eleverna träffa barn med andra förutsättningar än de som de själva har.  Hela denna buffé av särintressen kan mycket väl erbjudas på gymnasiet men ska inte få förekomma i den obligatoriska grundskolan med lagstadgad plikt, som har ett krav på sig att ge samma goda utbildning i hela landet.

Varför efterfrågas friskolor?

Anledningen till att välfungerande friskolor känns så bra för förespråkarna är detta gamla systemfel som pyser i fogarna och ger friskolorna ett utrymme som inte funnits om högstadiet varit funktionellt. Friskolor med kö som Kunskapsskolan och Internationella Engelska skolan m.fl. är snarare ett bevis på systemfelet än lösningen. Man efterfrågar den nivågruppering som givetvis alla ska få ta del av. Ett välstrukturerat högstadium skulle slå undan benen för friskolorna. Därför är det också viktigt att åtgärder görs i rätt ordning. Först reformera högstadiet och därefter nationalisera grundskolorna. Frågorna som ska besvaras är; Vilka behov fyller friskolorna? Och ska inte 100% av eleverna få dessa behov tillgodosedda?

Rickard Nordström

Leave a Reply