Året är 1963, och min trogna följeslagares historia tar sin början i mormors källare. Där använde jag smeden morfars efterlämnade jätteskruvstycke och det lilla verktygsbestånd för främst metallbearbetning som fanns kvar. Skruvstycket var centrum i allt jag gjorde. Det satt fast i en skiva formad efter husets burspråk, som i källaren rymde ett litet fönster. I den gamla, sedan länge oanvända kolbingen låg några brädor som utgjorde mitt virkesförråd. Med bågfil och en ansatsfil som gick lätt formade jag mina alster. Det kunde bli djur som dem vi gjort i slöjden, men även egna konstruktioner, som ett litet jalusiskåp med rullgardinsbeslag där jalusierna gled i notspår av två spontade brädor.
Det här året flyttade mormor från villan, och vår radhuskällare hade inte motsvarande möjligheter. Samtidigt hade min mor bestämt att jag skulle bli slöjdlärare, ett beslut jag är henne evigt tacksam för. När jag långt senare tog upp detta med henne avfärdade hon det som påhitt. Men så blev det. Medan andra 15-åringar fick moped, fick jag en hyvelbänk, ett drag som vi båda var nöjda med. Det blev också lättare att få sina önskningar uppfyllda till jul och på bemärkelsedagar. Snart nog fick jag en guldfärgad borrmaskin av märket Black & Decker, med två hastigheter. Liksom hyvelbänken finns borrmaskinen kvar och fungerar.
Med borrmaskinen, en axel och en klinga gjorde jag hyvelbänken till en klyvsåg. Det krävde ett ganska stort ingrepp i den fina bänken. Jag fick hugga ut i den hårda bokskivan med ett välslipat stämjärn, och tack vare en slipskiva till borrmaskinen gick arbetet bra. Med borrmaskinen och en sågbock konstruerade jag också en svarv, där spetsdubben utgjordes av ett lod jag tillverkat på verkstadsskolan. Mor och bror blev lite förvånade när jag kom upp från källaren med en lampfot.
Hyvelbänken och min växande verktygssamling fick följa med när jag flyttade från Malmö via några år i Katrineholm till Högsjö. Mitt ingrepp, eller åverkan, på bänken hade försvagat skivan så att den sprack när jag drog åt baktången för hårt. Jag fick då först limma ihop sprickan och sedan fälla in bokträ där jag tidigare huggit ut för klingan.
Sedan dess har bänken tjänat mig genom hela min snickargärning, utan att jag någonsin känt att den varit för liten. Tvärt om har dess litenhet gjort den lätt att flytta runt efter behov. Och som många andra snickare har jag låtit bänken sjangsera med åren. Men nu, efter 62 år, kändes det rätt att ge min följeslagare den upprustning den länge förtjänat, både funktionellt och estetiskt.