Inifrån skolan under 58 år Uppdaterat 2026
En resa från elevbänken till lärarens arbetsplats
Få verksamheter är så utvärderade, granskade och diskuterade som den svenska skolan. Ändå handlar diskussionerna ofta om en avgränsad del av skolan eller en begränsad tidsperiod. När man försöker beskriva en längre utveckling bygger framställningen vanligen på statistik, intervjuer och dokument. Min berättelse bygger framför allt på egna erfarenheter.
Under åren 1955–2013 har jag upplevt den svenska skolan både som elev och lärare. Jag har gått igenom folkskolan, realskolan, yrkesskolan, folkhögskolan och gymnasiet, utbildat mig till slöjdlärare och sedan arbetat i 43 år i skolans olika stadier. Jag har undervisat i slöjd, teknik och möbelsnickeri och mött elever med mycket olika förutsättningar.
Under dessa år har jag sett läroplaner komma och gå, pedagogiska idéer lanseras och överges, och gamla tankar återkomma i ny förpackning. Jag har också sett verkliga framsteg.
Min avsikt är inte att skriva en fullständig skolhistoria. Jag vill berätta vad jag har sett när reformer och pedagogiska idéer möter verkligheten i klassrummet och verkstaden.
Nödvändigt risktagande
Att utveckla en verksamhet kräver ibland att man vågar göra om och göra nytt. Inom industrin kan det vara nödvändigt att ta risker för att komma framåt. Även inom sjukvården kan risker behöva tas för att rädda liv.
I skolan måste vi också vara beredda att förändra. Lärare behöver följa samhällsutvecklingen och använda moderna läromedel och hjälpmedel. Men undervisning skiljer sig från industriproduktion. Gamla idéer kan fortfarande fungera utmärkt, och mycket av det som är grundläggande i pedagogiken förändras inte med tiden.
Den svenska skolan har under mer än ett sekel prövat en lång rad idéer. En del har inneburit framsteg, andra har skapat problem, och några har återkommit efter att tidigare ha övergetts. Det gäller att kunna sovra i utbudet.
Folkskolan fasas ut
Jag är född 1948 och tillhörde den sista årgången i Malmö som kunde gå åtta år i folkskolan. Efter sjätte klass kunde man söka till realskolan, som var tre- eller fyraårig. Den treåriga var tänkt att leda vidare till gymnasiet, medan den fyraåriga var mer yrkesinriktad.
Efter årskurs sju fick vi 48:or ett erbjudande: gå om sjuan och komma in i den nya grundskolan eller, som sista årgång, söka en linje i folkskolans åttonde klass.
Jag valde handelslinjen, som var avsedd för blivande kontorister. Bokföring, handelslära, affärssvenska, handelsräkning och maskinskrivning ersatte bland annat kristendom, geografi, historia, slöjd och bild. När jag långt senare blev företagare fick jag god nytta av bokföringskunskaperna.
Vi hade tre veckors praktik per termin. Hösten 1962, fjorton år gammal, hade jag blivit mogen nog att staka ut min framtid. Jag skulle bli slöjdlärare. Därmed förändrades min inställning till skolan, från likgiltighet till målmedvetenhet.
Praktiken på ett inredningssnickeri ledde till arbete under jullovet. Under vårterminen fick jag arbeta tillsammans med två gamla bildhuggare på ett större möbelsnickeri i Malmö. Något år senare var både bildhuggarna och snickeriet historia. Ingenting fanns kvar.
Det blev en tidig erfarenhet av hur snabbt yrken och hantverksmiljöer kan försvinna.
Yrkesskolan och vägen vidare
Malmö stads yrkesskolor hade vid den här tiden 5 500 elever och 460 lärare. Många elever ingick i ett lärlingssystem och tillbringade därför bara en del av tiden i skolan.
Jag gick en tvåårig utbildning till verkstadssnickare. Lokalerna var nybyggda och moderna. På våningen ovanför fanns nya verkstäder med de senaste maskinerna för tryckare, sättare, litografer och finmekaniker.
Sju år senare kom jag tillbaka som lärare i en av finmekanikerverkstäderna. Då stod de övriga lokalerna tomma. Yrkena hade försvunnit och tryckerisektorn hade förändrats.
Skoldagarna var långa. Undervisningen omfattade 45 veckotimmar, från åtta till halv fem och på lördagar till klockan ett. Huvuddelen var praktiskt arbete, men vi läste också svenska, matematik, samhällskunskap, yrkesritning, yrkesekonomi och arbetarskydd.
Efter två år fortsatte jag med ett års utbildning till verkstadsmekaniker för att få den metallutbildning som slöjdlärarseminariet krävde.
Parallellt gick jag kvällstid på Malmö Aftonskola för att läsa in realexamen. Det innebar lektioner till klockan tio vissa kvällar, läxläsning andra kvällar och studier på helgerna.
När jag var arton år började jag på Hvilans folkhögskola i Åkarp. Där gjordes diagnostiska prov i matematik och engelska för att vi skulle delas in efter förkunskaper. Den här typen av nivåindelning skulle jag senare som lärare få lära mig var olämplig.
Min egen erfarenhet var en annan. Hvilan var den bästa skolform jag dittills hade mött. Där fanns god anda, bra lärare och en stimulerande miljö. År 1968 firade Hvilan hundra år, liksom den svenska folkhögskolerörelsen.
Jag hade fortfarande ett år kvar av min snickarutbildning innan jag kunde avlägga gesällprov. Det året tillbringade jag vid Hallands läns centrala verkstadsskola i Halmstad. Vi var fjorton elever från olika delar av landet, alla med målet att bli slöjdlärare. Konkurrensen om de eftertraktade platserna hade varit hård.
Vägen till läraryrket
Efter ett års värnplikt vid Lv 4 befälsskola insåg jag att försvaret hade en god ledarskapsutbildning. Jag anmälde mig därför till frivilliga befälsutbildningen, FBU, och deltog under några år i kurser runt om i landet.
Försvarets ledarskapsutbildning skulle visa sig vida överlägsen den jag senare mötte på lärarseminariet.
Som 22-åring uppfyllde jag behörighetskraven för att söka till slöjdlärarseminariet. Det skulle ändå ta två och ett halvt år innan jag blev antagen. Med 700 sökande till 48 platser räckte inte goda betyg. Jag behövde skaffa mig fler meriter.
Efter värnplikten anmälde jag mig till en lärarförmedlare i Lund. Jag bestämde mig för att aldrig tacka nej till ett erbjudande. Tre dagar efter muck började jag arbeta som slöjdlärarvikarie i Dalby.
Det blev början på ett yrkesliv som skulle pågå i 43 år, med avbrott för lärarutbildningen och en period med minskad tjänstgöring 1986–1993 då jag drev egen snickeriverksamhet.
Under de första åren arbetade jag som obehörig slöjdlärare på skolor i Malmö och på landsbygden. På kvällarna läste jag upp ämnen på gymnasiet. Lärarförmedlaren lärde sig snart att jag alltid tackade ja till uppdrag och ordnade så småningom även sommarjobb åt mig som verkstadsförman inom fångvården.
Malmö hade länge varit en försöksplats för skolreformer. Enhetsskolan prövades tidigt i Limhamn, och Lgr 62 infördes där innan många andra kommuner hunnit komma i gång med grundskolan.
Samskapsskolorna – när byggnaden blev en pedagogisk idé
Under 1960- och 70-talen växte Malmö kraftigt och många nya skolor byggdes. Mellan 1969 och 1972 uppfördes tretton samskapsskolor, samtidigt som ytterligare skolor projekterades. Tanken var att omkring 15 000 elever skulle gå i dessa experimentbyggnader.
Jag har arbetat i sådana skolor och kan därför berätta hur idéerna fungerade i praktiken.
Samskapsskolan kännetecknades av en stor, öppen studiehall på 200–700 kvadratmeter. Där undervisades flera klasser samtidigt, sida vid sida, av olika lärare i olika ämnen. Bokhyllor fick fungera som avskärmning. På väggarna kunde det sitta ribbstolar för gymnastik och idrott. Personalrummet kunde vara en glasmonter mitt i studiehallen, ungefär som en verkmästarbur i en industrilokal.
Slöjdsalen låg ofta längs en yttervägg och kunde ha en glasad skärmvägg som stack ut i studiehallen. Slöjdgolvet var av trälamell, medan resten av skolan hade ljuddämpande nålfiltmatta. Spånor från slöjden spreds därför lätt till resten av skolenheten.
Längs väggarna fanns små grupprum som blev mycket eftertraktade. Där försökte lärarna skapa arbetsro genom att samla elever i trånga utrymmen.
Några skolor hade också integrerad särskoleverksamhet. Den första samskapsskolan, byggd 1969, fick namn efter Verner Rydén, folkskolläraren och riksdagsmannen som verkat i Malmö i början av 1900-talet. Han hade moderna och framsynta idéer, men jag undrar om han hade uppskattat den pedagogiska miljö som kom att förknippas med skolbyggnaderna.
För mig blev samskapsskolorna ett tydligt exempel på hur en pedagogisk idé kan styra utformningen av den fysiska miljön. Öppenhet och samarbete låter bra i teorin. Men undervisning kräver också arbetsro, överblick och en miljö anpassad efter verksamheten.
Två skolvärldar
Jag fick snart längre vikariat och arbetade bland annat halvtid i Falsterbo under två år. Samtidigt undervisade jag en dag i veckan på Hermodsdalsskolan i Malmö och en dag i veckan hade jag elever på tekniskt gymnasium i verkstads- och maskinarbete.
Kontrasterna mellan skolorna var stora. I Falsterbo mötte jag i allmänhet elever som var studiemotiverade och hade goda studieförutsättningar. I Malmö arbetade jag i miljöer med helt andra förutsättningar.
Min sista termin i Malmö arbetade jag på Sofielundsskolan, en stor innerstadsskola med många slöjdsalar men inte tillräckligt många elever från det egna upptagningsområdet. Högstadieeleverna kom i huvudsak från Rosengård och Oxie, medan låg- och mellanstadieeleverna kom från närområdet.
Klasserna var uppdelade efter bostadsområde. Därmed blev skillnaderna mellan elevgrupperna tydliga för mig. I den ena gruppen kunde jag möta vänlig ton, goda samtal och utvecklande övningar. I den andra kunde tonen vara aggressiv, arbetsviljan svag och konflikterna fler.
Detta var mina erfarenheter från undervisningen vid den tiden. De säger inte allt om eleverna i de båda områdena, men de väckte frågor som jag burit med mig sedan dess.
Vi hade gått från ett skolsystem där elevernas fortsatta skolgång i högre grad kunde följa olika intressen och ambitioner, via grundskolans tidiga läroplaner, till Lgr 69 med sammanhållna klasser.
Elever mognar i olika takt. Skillnaderna är stora även mellan jämnåriga, och de kan bli särskilt betydelsefulla under tonåren. Min fråga har därför varit om en och samma skolorganisation verkligen passar alla elever lika bra.
Det fria skolvalet skulle senare bli ett sätt att välja bort en skola som inte fungerade för det egna barnet. Men när vissa elever lämnar en skola kan de elever som blir kvar få en ännu svårare situation. För mig har detta varit ett argument för att diskutera skolans organisation, inte bara elevernas och föräldrarnas valmöjligheter.
Slöjdlärarseminariet i Linköping
På den första lektionen vid slöjdlärarutbildningen fick vi veta vilken tur vi hade som valt slöjd. Alla elever älskar ju slöjd, fick vi höra, och därför kunde undervisningen knappast misslyckas om inte läraren själv gjorde fel.
Vi var flera som redan hade arbetat i storstädernas förorter och hade erfarenhet av lektioner som inte alls fungerade så enkelt. Vi ville veta hur man skulle hantera de situationerna.
Efter hand förstod vi att lärarutbildarna inte kände igen de problem vi beskrev. De arbetade själva med frivilliga elever som kom en eftermiddag i veckan till slöjdsem, och flera hade inte undervisat i den obligatoriska skolan sedan 1950-talet.
Det innebar att deras erfarenheter inte alltid räckte till för att förbereda oss på skolvardagen. Särskilt ledarskapsundervisningen blev lidande.
I övrigt var utbildningen bra. Kraven var höga och vi fick lära oss mycket. Men erfarenheten stärkte min övertygelse om att lärarutbildningen måste stå i nära kontakt med den verklighet där lärarna ska arbeta.
Anställningsvillkor och undervisningens villkor
Under första halvan av 1970-talet fanns det få lediga lärartjänster. Många sökte samma tjänster, och meritpoängen avgjorde vem som fick anställningen. När en ordinarie tjänst tillsattes kunde en lärare från en annan kommun få den, vilket i sin tur kunde innebära att den sist anställde i kommunen måste lämna sin tjänst.
Jag råkade ut för detta två gånger. Båda gångerna överklagades besluten och processerna pågick i flera år. Under tiden oroade jag mig för min försörjning och tog på mig övertimmar och kvällskurser för att säkra inkomsten. Erfarenheterna bidrog till min misstro mot facket.
Även undervisningsskyldigheten skilde sig mellan olika lärargrupper. Lärare på låg- och mellanstadiet samt lärare i övningsämnen hade fler veckolektioner än många ämneslärare på högstadiet. Samtidigt ingick ansvar för lokaler och utrustning i vissa lärares tjänster men inte i andras. När lärare på samma stadium har liknande ansvar men olika förutsättningar kan det skapa slitningar.
När praktiska ämnen visade vägen
En erfarenhet som stannat kvar hos mig handlar om elever med särskilda behov. Under lång tid fick vissa elever extra stöd under nästan alla lektioner utom slöjd och idrott. I de praktiska ämnena förväntades de plötsligt klara sig utan samma hjälp.
År 1975 ifrågasatte jag detta på en skola i Norrköping. Jag tog upp frågan med elevens klasslärare. Eleven hade en intellektuell funktionsnedsättning. Kort därefter kallades jag till rektor och studierektor, som undrade om det verkligen stämde att jag hade ifrågasatt den rådande ordningen. Det hade jag, och jag fick en reprimand. Numera har elever med särskilda behov assistans under alla lektioner.
Femton år senare kom nya pedagogiska idéer om hur elever med särskilda behov skulle få bättre hjälp. Speciallärare utbildades i att kombinera rörelse och inlärning. Eleverna fick lära sig multiplikationstabellen och annat och samtidigt göra rörelseövningar. Skolorna köpte därför in studsmattor, balansbrädor och bollar, men som mycket annat försvann även detta. Ofta kunde det räcka att eldsjälen slutade. Vi som hade slöjd och idrott visste att våra ämnen i ett sekel arbetat med handens och kroppens rörelser i samspel med tankeverksamheten.
För mig blev detta ett tydligt exempel på hur en gammal erfarenhet kan återupptäckas och presenteras som en ny pedagogisk idé. Det betyder inte att alla nya metoder är onödiga. Men det är klokt att först undersöka vad skolan redan kan.
Under samma period såg jag hur de praktisk-estetiska ämnena fick allt mindre utrymme i läroplanerna. När yrkesutbildningen omvandlades till gymnasieskola lades ett läsår till och de teoretiska ämnena blev fler, samtidigt som det praktiska yrkesarbetet minskade. Min erfarenhet var att eleverna efter tre år inte hade samma yrkesfärdighet som tidigare elever hade uppnått efter två år på yrkesskolan. Det är en utveckling jag beklagar. Praktisk färdighet kan ge en grund för teoretisk kunskap. Det är värdefullt att känna till.
Pedagogiska försök – och återkomster
Under mitt yrkesliv har jag sett en rad pedagogiska idéer lanseras med stora förväntningar.
År 1970 kom mängdläran till de svenska skolorna. Med läroboken Hej matematik skulle både yngre och äldre elever, föräldrar och lärare lära sig mängdlära. En positiv följd var att matematikämnet diskuterades livligt. Samtidigt hade idéerna redan prövats i andra länder och börjat tappa mark där innan de slog igenom hos oss.
Under 1970-talet blev grupparbete lösningen på många pedagogiska problem. Alla elever skulle arbeta i grupp, medan individuellt arbete betraktades som gammaldags. Men elever fungerar olika. Den som inte trivdes i gruppen eller hade svårt att hävda sig fick problem när andra arbetsformer saknades. Så småningom blev det tydligare att undervisningen behöver rymma både individuellt arbete och samarbete.
Även språkundervisningen fick sina nya metoder. Direktmetoden innebar att läraren endast skulle tala det språk eleverna höll på att lära sig. Att exempelvis lära sig tyska utan grammatikundervisning blev en utmaning för både lärare och elever.
Under 1980-talet blev katederundervisningen ifrågasatt. I Lgr 80 betonades elevernas eget informationssökande. På många håll började eleverna arbeta med det som kallades forskning, ofta genom att söka information i böcker, skriva av texter och redovisa dem för klassen.
Det var inte fel i sig. Problemet uppstod när det egna sökandet ersatte lärarens undervisning i stället för att komplettera den. Att elever ska söka information förutsätter också att de får hjälp att förstå, värdera och använda det de hittar.
Åldersintegrering blev ett annat mode. B-formen, som är nödvändig i små landsbygdsskolor, fick ett nytt namn och presenterades som en pedagogisk fördel. Många eldsjälar såg stora möjligheter, men alla följder var inte positiva. Även här tycker jag att erfarenheterna borde ha fått större betydelse innan modellen spreds.
Samtidigt har det funnits verkliga framsteg. Matematikundervisningen har utvecklat fler sätt att knyta abstrakta begrepp till elevernas praktiska verklighet. Teknikämnet har också utvecklats kraftigt. Det som började som ett tillvalsämne med verkstadsarbete har förändrats till ett obligatoriskt ämne i hela grundskolan.
Under lång tid var teknikämnet närmast bortglömt. Eldsjälar vid Centrum för Tekniken i Skolan, Cetis, i Norrköping arbetade för att stärka ämnet och få fler lärare att fortbilda sig. Teknikdagarna bidrog till att intresset växte. Där ser jag ett exempel på hur ett långsiktigt arbete kan ge resultat utan att varje steg behöver presenteras som en revolution.
Lärarutbildningen förändras
Efter 15–20 år i skolans olika stadier hade jag hunnit bilda mig en uppfattning om vad som fungerade bra och mindre bra.
Klasslärarsystemet på låg- och mellanstadiet hade enligt min erfarenhet stora fördelar. En lärare som följde eleverna och tog ansvar för flera ämnen kunde ge dem kontinuitet och trygghet.
Högstadiet fungerade bra för elever som klarade den friare miljön och kunde ta ansvar för att komma till rätt klassrum med rätt utrustning i rätt tid. Ämneslärare hade fördelar när undervisningen krävde specialistkunskaper, men organisationen ställde också större krav på eleverna och minskade den vuxenkontroll som en klasslärare kunde ge.
Därför blev jag förvånad när jag 1988 fick veta hur lärarutbildningen skulle förändras. Ämneslärarmodellen, som präglade högstadiet, skulle omfatta hela grundskolan. Klassläraren som generalist skulle ersättas av lärare med specialisering i ett fåtal ämnen.
Jag ansåg att det var ett misstag att avveckla generalistutbildningen. Ämneslärare behövs i vissa ämnen, men framför allt på högstadiet. I de lägre åldrarna kan klassläraren lättare knyta samman olika ämnen i undervisningen. Där har den sammanhållna skolan sin rätta plats.
Kommunaliseringen och det fria skolvalet
Kommunaliseringen 1991 innebar att kommunerna fick ett större ansvar för skolan. Skolans behov skulle nu vägas mot andra kommunala verksamheter. Förutsättningarna kunde därför skilja sig åt beroende på kommunens ekonomi och prioriteringar.
Samtidigt infördes individuella lärarlöner i stället för tarifflöner. Tanken var att skickliga och drivande lärare skulle belönas, men jag upplevde att förändringen också innebar att den automatiska löneutvecklingen försvann och att lärarlönerna halkade efter.
År 1992 infördes det fria skolvalet och möjligheten att starta och driva fristående skolor. Med skolpengen följde ett ekonomiskt incitament att locka elever till den egna skolan.
På landsbygden märkte vi inte omedelbart så mycket av förändringen. En del duktiga elever slutade, men jag reflekterade inte särskilt över det då. Det var senare jag började inse hur stor betydelse reformen kunde få för skolornas elevsammansättning.
När skolor konkurrerar om eleverna finns en risk att de elever som kräver mest resurser blir mindre attraktiva. Det problemet kan inte lösas genom att varje familj väljer det som förefaller bäst för det egna barnet.
Läroplaner, betyg och utvecklingssamtal
Under min tid i skolan har jag arbetat under flera läroplaner: Lgr 62, Lgr 69, Lgr 80, Lpo 94 och Lgr 11. Varje ny läroplan har inneburit förändringar i formuleringar, innehåll och arbetssätt.
Lgr 69 var omfattande till det yttre och full av formuleringar som i folkmun ibland kallades ”fablernas värld”. Den innehöll också förändringar som krävde mycket studiedagar. Vissa av dessa var värdefulla, andra saknade tydlig ledning och mening. De riktigt bra studiedagarna minns jag fortfarande.
Med Lpo 94 blev läroplanen betydligt kortare. Man hade uppenbarligen förstått att en läroplans kvalitet inte avgörs av dess tjocklek. Samtidigt ändrades begrepp och formuleringar, bland annat genom strävansmål och uppnåendemål.
Jag har också upplevt flera betygssystem. De har haft olika antal betygssteg och byggt på olika principer, från relativa betyg till målrelaterade betyg och detaljerade kunskapskrav.
Inför betygssättningen 2011 fick lärarna en omfattande utbildning i bedömning. Jag hade aldrig tidigare varit med om en så grundlig genomgång. Varje ämne hade en mängd kriterier, men viktningen av dem uttrycktes ofta med värdeord som ”i viss mån”, ”med viss hjälp” och ”ha uppfattning om”.
Min erfarenhet är att modellerna till stor del liknar varandra trots att de har olika namn och antal betygssteg. Betyget har stor betydelse för eleven och kan fungera som en drivkraft, ungefär som lönen gör i arbetslivet. Men bedömningen måste också vara begriplig och rimlig för både elev och lärare.
Utvecklingssamtal kan vara mycket värdefulla. De kan ge föräldrar och elever en bättre förståelse för vad som fungerar och vad som behöver förbättras. Men jag har också upplevt samtal där problemen lindats in i så mycket bomull att budskapet inte riktigt nått fram.
Mitt yrkesval
Det har varit en spännande resa att få uppleva skolan under så många år. Jag hade turen att få min utbildning vid en tid då man behövde skaffa sig omfattande yrkeserfarenhet. Det har varit till nytta både i arbetet och privat.
Vi som utbildade oss till slöjdlärare på den tiden blev både hantverkare och pedagoger. Numera blir man i stället tvåämneslärare, men inte hantverkare. Det har vissa fördelar för skolans planering, men kanske inte alltid för undervisningen i slöjdsalen.
Jag har trivts med att arbeta som slöjdlärare. De flesta elever har uppskattat lektionerna, och jag har haft frihet att forma undervisningen. Min hantverksbakgrund har gett mig trygghet i lärarrollen.
Det är inte enbart läraren som formar eleven. Barnen och ungdomarna formar också läraren. Åren av utbyte med eleverna har lärt mig att se både hur lika barn är varandra och hur stora individuella skillnaderna kan vara.
De flesta vuxna vet nog inte hur bra ögonmått barn har. De kan ta ut mitten på en kort sträcka lika bra som en vuxen. Men ibland måste jag uppmana eleverna att vara noggranna för att de ska använda den förmågan. Elevernas egna knep kan dessutom ibland vara bättre än lärarens.
Ibland, mycket sällan, uppstår magiska stunder då alla arbetar och ingen frågar efter hjälp. En sådan stund får aldrig brytas för att berätta hur bra de arbetar.
På kvällarna undervisade jag dessutom vuxna på komvux i möbelsnickeri. Utbildningen pågick under fyra år och motsvarade ungefär ett år i ungdomsgymnasiet. De vuxna eleverna var välmotiverade och hade ofta annan yrkeserfarenhet. De utvecklades snabbt och kunde åstadkomma mycket avancerade arbeten. Det var ett krävande men stimulerande uppdrag.
Lärare, politiker och föräldrar
Som lärare är jag också delansvarig för den utveckling jag har kritiserat. Politikerna fattar besluten och ger förutsättningarna, men det är lärarna som ska tolka, genomföra och förvalta reformerna. Att lägga hela skulden för skolans problem på politikerna håller inte.
Jag har under mina 43 år deltagit i otaliga seminarier med och för lärare. Ofta har jag förvånats över hur lojalt lärarkollektivet tagit emot nya propåer från utbildningsdepartementet. Det kan ha berott på respekt för överheten, osäkerhet i den egna professionen eller på att lärarna faktiskt trodde på reformerna.
En av de tydligaste konflikterna kom när Göran Persson ville kommunalisera skolan. Då protesterade lärarkollektivet på ett sätt jag inte tidigare hade upplevt.
När Jan Björklund blev skolminister 2006 mötte jag en annan reaktion. Vart man än kom kunde man höra klagomål på ministern. Han fick ofta klä skott för missgrepp som hade skett under flera decennier. Det verkade ibland som om allt som inte fungerade i samhället antingen var EU:s fel eller statsrådet Björklunds.
Det är lätt att peka ut en ansvarig person. Svårare är det att följa en utveckling över lång tid och se hur många beslut, intressen och invanda arbetssätt tillsammans formar resultatet.
Även föräldrarna har ett ansvar. Skolan kan inte ensam kompensera för allt som händer utanför klassrummet. Föräldrar behöver hjälpa sina barn att utveckla vanligt hyfs, ta ansvar och förstå betydelsen av skolarbetet. Samtidigt måste skolan ta sitt eget ansvar för undervisning, arbetsmiljö och stöd.
Slutsatser – det bästa från det förflutna och det som behöver förändras
När jag ser tillbaka på skolans utveckling under min tid i skolan ser jag både framsteg och misstag. Min slutsats är att skolan behöver ta vara på det som fungerat väl och vara mer försiktig med att överge beprövade arbetssätt för nya modeller.
Utvecklingen inom matematik och teknik visar att det går att förnya undervisningen på ett föredömligt sätt. Däremot anser jag att det var ett stort misstag att avveckla generalistutbildningen för låg- och mellanstadiet. Ämneslärare är viktiga på högstadiet, men där behövs även generalister som komplement. De kan vara särskilt betydelsefulla för elever som har behov av kontinuitet och trygghet. Och de eleverna är fler än man tror.
Högstadiet behöver också ge större utrymme för elever att utvecklas i olika takt. Alla lär sig inte på samma sätt. Praktiskt arbete är ofta en viktig väg till kunskap och bör inte betraktas som mindre värd än traditionellt teoretiskt skolarbete.
Kommunaliseringen och det fria skolvalet med skolpeng och friskolor är reformer som jag anser behöver omprövas. Skolans likvärdighet och elevernas sammansättning är ett samhällsansvar, inte något som ska överlåtas åt enskilda föräldrars val. För att man bor segregerat behöver man inte också gå i skolan segregerat.
Förändring är nödvändig, men den måste bygga på erfarenhet och kunskap om vad som fungerar. Nya idéer ska prövas, men inte förkastas eller införas enbart för att de är nya. Det nya ska bedömas efter vad det tillför, inte efter att det är nytt.
Myndighetsutövning ska inte ligga på entreprenad.
Rickard Nordström