Det tog tid för mej att komma till insikt om att den Bildtregering som jag varit med om att rösta fram, hade skapat ett monster som kallades friskolereformen med new public management som arbetstes.
När Jan Björklund i alla debatter framhöll hur bra det fria skolvalet blivit, jämfört med när han som skolborgarråd i Stockholm satt och ritade ut vilka barn som skulle gå i en viss skola, så fick jag rysningar av olust. Precis här har vi nämligen kärnfrågan. De flesta svenskar vill se en mindre segregation i skolan. Det som då krävs, är att staten har det fulla ansvaret för all undervisning i grundskolan, för att kunna värna innehållet och styra den socioekonomiska blandningen i skolorna. Det fordras en myndighets överblick och kompetens för att skapa skolenheter, klasser och närhet som ger en bra mix av elever, för att nå goda skolresultat. Genom att överlåta till föräldrarna att ta så här samhällsviktiga beslut har staten abdikerat från sitt ansvar, vilket har ökat koncentrationen i de s.k. utanförskapsskolorna. Pliktskolan ska vara så standardiserad det bara går av många skäl, men bl.a. för att folk ibland flyttar.
Högstadiet har för många elever varit tre skadliga år ända sedan läroplan-1969, då de sammanhållna klasserna infördes. Högstadielärarna kan ha elever som är på en 9-årings nivå, samtidigt som 20-åringar ska ges stimulerande uppgifter. Ett uppdrag som naturligtvis är omöjlig. På högstadiet måste det finnas valmöjligheter för elever med olika förutsättningar. Att det inte är så, har blivit en helt avgörande framgångsfaktor för friskolorna. Hade man organiserat om högstadiet för länge sedan skulle efterfrågan på friskolor varit obetydlig. Hela idén med att låta privata intressen verka som myndighet med tvångsbefogenheter, urholkar statens suveränitet att upprätthålla lagar och regler samt att agera i rättsfrågor. Trots gemensam läroplan och kursplaner för hela landets grundskolor, kan ekonomisk vinning och allehanda särintressen verka fritt, när inte skolinspektionen är på plats. Den primitiva nattväktarstaten är något föråldrat, i en modern stat har det bl.a. tillkommit vård, skola och omsorg. Näringslivet är bra på mycket, men inte att driva regemente, fängelser, skolor och sjukhus.
SCB-juristerna och kammarrätten i Göteborg har naturligtvis agerat helt rätt, om än senfärdigt. Med sitt beslut har de tydliggjort hur myndigheten tappat greppet om det nu 28-åriga försöket med friskolor. Skolsystemet har blivit så invecklat att ledande politiker inte längre kan redogöra för hur de vill se utvecklingen, utan att villa bort sig. Men de begär att föräldrar ska vara insatta. I den skolutredning om en likvärdig skola som blev färdig den 27 april föreslås dessutom att alla föräldrar skall göra val. Om det ska vara kö från födseln eller lottning, vem som ska få vara huvudman, staten, kommunerna, börsnoterade skolkoncerner, vanliga aktiebolag, ideella förening och/eller religiösa samfund, är bara några av alla de frågor som allt för länge debatterats och kritiserats, utan att lösas.
Man ska dock ha klart för sig, att skadan kan vara irreversibel, då resan till en statlig skola blir långt mer komplicerad än vägen hit. Det är avsevärt enklare att slumpa bort skolfastigheter än att lösa in desamma. Skolkoncernerna har dessutom hunnit bygga upp betydande ekonomiska muskler och kommer givetvis att bjuda starkt motstånd. När ledande näringslivsföreträdare påstår att det fria skolvalet har ett ”grundmurat stöd i väljarkåren”, speglar det snarare ett önsketänkande än verkligheten. Däremot kan man säga att det finns ett starkt stöd i politikerkåren, som alla tycks ha blivit valfrihetsfundamentalister. Inte ens den nyligen avlidne Assar Lindbeck, som är andlig fader till att konkurrensutsätta den offentliga sektorn, kunde förutsäga det moras som grundskolan hamnat i, utan skyllde istället allt på tillvägagångssättet.
Rickard Nordström
Pensionerad lärare, L-medlem med skolan som intresseområde
Debatt 2020-10-02
