Grundskolan, en outsourcad statsangelägenhet

Posted by on jul 17, 2019 in Debattartikel, Skolan | No Comments

Under perioden 1962-72 ersattes
folkskolan + realskolan av grundskolan. Det innebar i sin första version, som
hette lgr62, bara att den obligatoriska skolan utökades med ett år. Låg och
mellanstadiet var som tidigare och högstadiet hade kvar sina olika val fast nu
för alla elever. Den stora förändringen kom med lgr69 och de sammanhållna
klasserna, vilket betyder att eleverna i princip ska följas åt i nio år.
Skillnaden i den mentala
mognaden räknat i år, är i årskurs ett endast ett par år, emedan 16-åringar kan
ha en spännvidd på upp till 11 år. Därmed har högstadielärarna en omöjlig
uppgift, som kan betyda att 9-20-åringar ska undervisas ihop. Trots denna
vetskap pågår den sammanhållna skolan alltjämt nu 50 år senare. Här ligger
också svaret på varför högstadiet i sin vanligaste form är stökig och det är
inte konstigt att alla efter ett halvt sekel ser det som en naturlag vilken
förklaras med hormoner. Problemen
på högstadiet skildrades mycket realistiskt första gången 1977 i TV-serien
”Lära för livet” av Carin Mannheimer, som gjorde stort intryck på alla utom
de som borde lärt för livet, nämligen beslutsfattarna. Därefter har läroplaner kommit och gått men det
odifferentierade högstadiet har bestått. Detta högstadium av typ ”one fits all”
är för vissa elever tre skadliga år. Eftersom landets skolproblem i huvudsak
finns på högstadiet så är det där åtgärderna ska sättas in och då handlar det
om att göra om och rätt.

1969, den sammanhållna skolan med lgr69.

Forskningen säger att man inte ska dela
upp barnen för tidigt. Det är viktigt att barn tidigt får lära sig samverka med
barn med annan bakgrund och andra förutsättningar, därför ska
gruppsammansättningen vara heterogen. Detta kan bara möjliggöras om skolans
upptagningsområde omfattar olika socioekonomiska bostadsområden, som ritas ut
av myndigheten. En utredning är tillsatt med uppdrag att ge skolan ”ökad
likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad
resurstilldelning”. Ambitionen
i regeringsuppdraget är mycket lovvärt, men Björn Åstrand som är ansvarig har
en knepig sits då det fria skolvalet omöjliggör uppdragets mål.      https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/kommittedirektiv/2018/07/dir.-201871/

Om vi och forskarna är överens om att
elever inte ska nivågrupperas för tidigt. Och samtidigt är överens om att vid
16 års ålder kommer en extrem nivågruppering, som heter gymnasieprogram. Så
menar jag att mellan 12 och 16 års ålder måste det finnas en övergång från det
ena till det andra. Högstadiet är sedan 1969 (lgr69) dysfunktionellt därför att
det inte finns möjligheter till val och nivådifferentiering. Anledningen är en
missriktad välvilja där beslutsfattarna i decennier haft sig själv som referens
och inte fullt ut insett att alla har olika begränsningar, talanger och mognad.
Framför läraren i en årskurs 9 sitter individer som befinner sig på en 9-årings
nivå samtidigt som 20-åringar ska ges utmaningar. Livet är faktiskt värt att
leva även om man inte blir akademiker. Det är t.o.m. bra om det finns begåvade
individer på alla nivåer i samhället. 

En passar inte alla. 

Barn är väldigt anpassningsbara och de
flesta elever finner sig snabbt tillrätta i den helt nya ordningen som gäller
på högstadiet, jämfört med två månader tidigare på mellanstadiet. Samtidigt som
kraven ökar på eleven att komma till rätt klassrum med rätt utrustning i rätt
tid, så minskar vuxenkontrollen drastiskt. En hel del elever är inte mogna för
det här rörliga systemet och är inte heller på den nivån att de behöver
specialiserade lärare, det räcker gott och väl med generalister typ låg- och
mellanstadielärare. En lika stor andel elever behöver ständigt nya teoretiskt
krävande utmaningar och en del elever lär sig bäst genom att använda händer och
huvud samtidigt. En
skola för alla kan inte bara ha en organisation för medianeleven utan måste
kunna möta och följa alla elever efter mognad och fallenhet. Allt detta har
naturligtvis stått i alla läroplaner genom åren, men möjligheterna att gruppera
eleverna efter egna val har inte funnits på 50 år.

Alla elever behöver inte kunna allt som
lärs ut på högstadiet för att få ett bra liv. En del är viktigare än annat och
dessa absolut mest betydelsefulla färdigheterna ska alla ha fått efter nio år.
En högstadielinje som betonar handens arbete ger en annan sorts bildning än den
bokliga och det är förvisso annorlunda, men inte sämre. Anta att minimikravet
efter genomförd grundskola är att ha nödvändiga kunskaper för att klara ett
självständigt liv. Då krävs förutom läsa, skriva, räkna en viss färdighet i
hem- och konsumentkunskap samt basala kunskaper om landets samhällsfunktioner.
Om högstadiet har flera linjer, som dels går fram olika fort och dels har varierande
inslag av det breda ämnet teknik, samt möjligheten att ha en klasslärare, så
kan högstadiet liksom låg och mellanstadiet, vara i fas med barnets utveckling.
Det ska givetvis vara möjligt att byta inriktning och tempo. Sverige har en
unik möjlighet jämfört med övriga världen. I landets samtliga kommunala skolor,
från största storstadsskola till minsta byskola, finns det slöjdsalar. Att
utrusta en trä- metallslöjdsal kostar idag 1 miljon kronor. I dessa
institutioner kan med fördel tillämpad datorprogrammering läras ut, modeller
går att bygga och många tekniklaborationer kan genomföras. På
högstadiet ska det finnas plats för såväl de lågpresterande som de
högpresterande, för såväl de som kan ta in abstrakta teorier och de som lär sig
via praktiska övningar. Med en sådan här differentierad undervisning blir kraven
rimliga och därmed blir det också svårare att passera högstadiet utan att ha
lärt sig det mest elementära. Den för alla elever mer anpassade studiegången
höjer också trivselfaktorn radikalt, för både elever och
lärare.                                 

Med ett frivilligt år mellan högstadiet
och gymnasiet kan de som vill till ett teoretiskt gymnasieprogram, men av olika
skäl inte förberetts tillräckligt, göra det.

Alla ska inte till högskolan.

Svenska ungdomar är illa förberedda för gymnasieskolan,
eftersom det är första gången i livet de ställs inför teoretisk nivågruppering.
Elever, som sedan förskolan fått precis samma undervisning ska nu vid 16-års
ålder specialisera sig. Det blir då dramatiskt eftersom det kommer för
plötsligt och för sent. Vid det här laget har allt för många elever hunnit bli
”skoltrötta”, antingen för att man inte kommit till sin rätt eller för att man
inte förstått vad undervisningen handlat om. Ungdomarna är nu så gamla att
beteenden har satt sig och är svåra att bryta. Detta är inte bara ledsamt på
det personliga planet, det är också en samhällsekonomiskt dålig affär då det i
förlängningen leder till kostnader för det allmänna. Det
är i allt väsentligt politiker som format vår skola utifrån sig själv, sina skolupplevelser
och sin egen kapacitet. Till sin hjälp har man tagit forskare som stöder sin
vision. T.ex. har statsråd med lång politisk erfarenhet och stort
regeringsinflytande uttryckt i radio, stor indignation och oförståelse för att
inte alla kan studera på högskola. Detta är inte bara ett enskilt och
historiskt uttalande, utan från samma parti talar nuvarande utbildningsminister
i liknande termer. Med detta beskriver de hur långt ifrån den verklighet som
min hustru och jag verkat i under sammanlagt 86 lärarår. Genom att ihärdigt
förfäkta att alla gymnasieprogram ska vara högskoleförberedande, signalerar man
också att livet egentligen inte är fullvärdigt utan högskolepoäng. De som inte
bara ser högskolestudier som en mänsklig rättighet utan också önskvärt för
alla, är inte de som har undervisningshantverket som sitt dagliga värv, utan
några tongivande politiker och experter.

Vägen från en huvudman 1990

Även om det krävs en viss konformitet
för att elever och för den skull även lärare ska rätta in sig i skolledet, så
är ändå skolans viktigaste uppdrag att få eleverna utifrån sina olikheter
prestera på topp av sin kapacitet och det går inte om gruppsammansättningen
spretar för mycket. Samhället behöver duktiga tänkande människor på alla nivåer
och det är ingen tragedi om en potentiell högskoleelev hamnar i ett
okvalificerat arbete om vederbörande trivs. 

1991 får skolan 290 huvudmän. 

Under årens lopp har politiker och
skolmyndigheter haft ambitionen att göra den obligatoriska skolan så likvärdig
som möjligt i landet genom nationella krav. Detta fick ett abrupt slut 1991 när
den obligatoriska skolan decentraliserades. Dels kom nu skolorna att styras av
fritidspolitiker vars skolerfarenhet ofta endast bestod av sin egen skolgång,
dels skulle nu skolans ekonomiska kraft vägas mot andra kommunala behov. I
samband med kommunaliseringen blev det också möjligt att börja driva friskolor
med alla tänkbara inriktningar och detta trots att målet om likvärdiga skolor
ligger fast och att skollagen föreskriver religiös och ideologisk neutralitet.
Friskolorna tenderar att dränera frånvalsskolorna på ambitiösa elever och
resurser genom att locka med högre betyg och bättre undervisning, men levererar
i vissa fall endast högre betyg. I många fall saknar friskolorna institutioner
som slöjd-, hemkunskap- och laborationssalar och ibland t.o.m. skolgård. Rudolf
Steinerskolorna med waldorfpedagogik drivs efter en helt egen måttstock och med
en undantagslag utan behöriga lärare och nationella läromedel. Religiösa skolor
bildar små enklaver i samhället med egna regler. På privatskolor som Bladins i
Malmö och de kända internaten får inte eleverna träffa barn med andra förutsättningar
än de som de själva har. Hela denna buffé av särintressen, kan möjligen
erbjudas på gymnasiet men ska inte få förekomma i den obligatoriska grundskolan
med lagstadgad plikt, som har ett krav på sig att ge samma goda utbildning i
hela landet. Eftersom friskolor vanligen drivs i aktiebolagsform, redovisas
inte resultaten av nationella prov, betygspoäng, lärartäthet, behörig personal,
elevsammansättning och annat av intresse för den som ska välja. Dessa uppgifter
skyddas helt korrekt av aktiebolagslagen emedan offentliga skolor är helt
transparenta.

1992, med det fria skolvalet blir antalet huvudmän tusentals.

Tid att utvärdera: Vad är det som blivit så bra med det
fria skolvalet? Fungerar skolorna, eleverna och lärarna bättre nu än tidigare?
Vad är det för pedagogisk kompetens som tillskrivs föräldrar och som saknas i
skolan? Vad är det som ska passa just deras barn, men som inte passar alla
andra? Katolicism, judendom, antroposofi, scientologi eller någon annan ism i
våra icke-konfessionella skolor? Vilka
behov fyller friskolorna? Och ska inte 100% av eleverna få dessa behov
tillgodosedda? Det är systemfelet med högstadiet som skapar efterfrågan på
friskolor. Friskolor med kö som Kunskapsskolan och
Internationella Engelska skolan m.fl. är snarare ett bevis på systemfelet än
lösningen. Man efterfrågar den nivågruppering som givetvis alla ska få ta del
av. Ett välstrukturerat högstadium skulle slå undan benen för friskolorna.
Därför är det också viktigt att åtgärder görs i rätt ordning. Först reformera
högstadiet och därefter nationalisera grundskolorna.

Rickard Nordström

Leave a Reply