Inifrån skolan under 58 år. En pedagogs yrkesrapport med slutsats.

Få verksamheter är så debatterade som den svenska skolan. Oftast handlar det om ett utsnitt av en begränsad del från en begränsad tid. I de fall man granskat hela skolan över en längre tidperiod blir det oftast baserat på intervjuer och statistik där bara fragment utgör egna erfarenheter. Nu efter ett par år som pensionär har jag börjat undra om inte min resa genom skolornas värld från 1955 till 2013 möjligen kan ge en god bild över skolans väg från då till nu.

Mitt mål är att beskriva hela den palett av skolformer på olika nivåer, läroplaner, försök och experiment med innevarande årskullar som jag fått uppleva som elev, men framför allt som lärare.

Nödvändigt risktagande

Att syfta framåt kan inom industrin ibland innebära att göra om och göra nytt istället för att modifiera. Det är där viktigt att våga ta risker. Även inom sjukvården kan det hända att vissa risker måste tas för att rädda liv. Att syfta framåt i skolan är att vara i takt med tiden genom moderna läro- och hjälpmedel och att ha pedagoger som ständigt är uppdaterade på samhälle och teknik. Vi har i Sverige nu en världsunik provkarta som sträcker sig över ett halvt sekel och som innehåller allehanda missgrepp men naturligtvis också framgångsrecept. Det gäller dock att sovra i buffén. I undervisningen kan, till skillnad från inom många andra områden, gamla grepp fungera. Mycket är tidlöst inom pedagogiken. Det bästa ska alltid komma före det nya.

Folkskolan fasas ut

Som född 1948 var jag den sista kullen i Malmö som kunde gå 8 år i folkskola. Efter sjätte klass fick man söka in i realskola som var 3 eller 4-årig, där den 3-åriga var tänkt att leda till gymnasiet emedan den 4-åriga var yrkesinriktad. Efter årskurs 7 fick vi ett nytt erbjudande. Gå om åk 7 o kom in i den alldeles nya grundskolan eller sök en linje i folkskolans åk 8. Om man som jag valde handelslinjen, som var tänkt för blivande kontorister, blev halva kursplanen handelsinriktad. Bokföring, handelslära, affärssvenska, handelsräkning och maskinskrivning, fick ersätta kristendom, geografi, historia, slöjd och bild. När jag långt senare blev företagare, fick jag god nytta bokföringskunskaperna. På den här linjen hade vi rikligt tilltagen praktik, 3 veckor per termin. Hösten 1962, 14 år gammal, hade jag i likhet med många andra blivit mogen nog att staka ut min framtid. Skulle bli lärare i slöjd. Därmed ändrades min mentala inställning till skolan, från likgiltighet till målinriktad.

Yrkesskolan

Malmö stads Yrkesskolor var norra Europas största skola med 5 500 elever och 460 lärare. Att elevantalet var så stort i förhållande till lärare berodde på att man på den här tiden hade ett lärlingssystem som innebar att många elever var ute på företag och endast på deltid i skolan. Den delen jag gick i, verkstadssnickare 2-årig, var alldeles nybyggd. Allt var nytt o modernt. I våningen över vår väntade sprillans nya lokaler med de senaste maskinerna för tryckare, sättare, litografer och finmekaniker. 7 år senare kom jag dit som lärare i en av finmekanikerverkstäderna. Då var allt övrigt på den våningen tomt och borta.

Yrkena fanns inte längre.

Yrkesskolans lektionstid var 45 veckotimmar, 8 – 16.30 och på lördagar till 13. I huvudsak praktik, men i lektionssalen intill verkstaden hade vi svenska, matematik, samhällskunskap, yrkesritning, yrkesekonomi och arbetarskydd. Efter de två åren flyttade jag ner en våning och gick ett år av en tvåårig utbildning till verkstadsmekaniker. Upplägget var det samma fast nu handlade det om metallbearbetning. Efter ett år hade jag fått vad slöjdlärarseminariet krävde i metallutbildning. Med de här utbildningarna hade man vid den här tiden väldigt lätt att få feriearbete.

Samtidigt under de här tre åren gick jag i realskola på Malmö Aftonskola, S:t Petri Läroverk (innan kom.vux). Mellan 18 o 22 varannan dag och läxläsning varannan dag + helgerna. Efter 4 år realexamen.

När jag var 18 år och alltså hade åldern inne att söka till folkhögskola slutade jag på kvällsskolan och valde heltidsstudier på Sveriges äldsta folkhögskola, Hvilan i Åkarp, mellan Malmö och Lund. Läsåret började med diagnostiska prov i matematik och engelska för att dela oss i grupper efter förkunskaper, något som jag senare som lärare skulle få inpräntat hette ”nivågruppering” och var mycket illa.  Den här skolformen var det bästa jag dittills träffat på. God anda, bra lärare och stimulerande miljö. Sista året, 1968, firade inte bara Hvilan 100 år, utan hela den svenska folkhögskolerörelsen.

Hade nu ett år kvar på min snickarutbildning innan jag kunde avlägga gesällprov. Det blev Hallands Läns Centrala Verkstadsskola, bredvid fängelset och mittför polisstationen i Halmstad. Där var vi 14 stycken från Göteborg i norr, Kalmar i öster och jag från Malmö i söder, som alla ville bli slöjdlärare. Alla visste vi att det var tufft att komma in på slöjdis så kampen om betygen var påtaglig.

Ledarskapsutbildning

Efter att ha gjort värnplikten ett år på Lv4:s befälsskola, förstod jag att försvaret hade en god ledarskapsutbildning och anmälde mig till frivilliga befälsutbildningen FBU. Under några år åkte jag på olika kurser runt om i landet. Försvarets ledarskapsutbildning skulle visa sig vida överlägsen den som jag senare skulle möta på lärarseminariet.

Lärarförmedlingen

22 år och äntligen behörig att söka in på slöjdlärarseminariet. Det skulle komma att ta 2½ år innan jag blev antagen. Med 700 sökande till 48 platser var konkurrensen mördande. Det hjälpte inte med goda betyg, måste meritera mej mer.  Efter värnplikten betraktade jag mej som arbetslös, men tänkte att ett par veckor kan ju var skönt att vara ledig. Dagarna efter muck sonderade jag terrängen och förstod då att det fanns en lärarförmedling i Lund som servade Sydvästskåne med lärarvikarier. När jag ringt och anmält mig hade jag bestämt att aldrig tacka nej till ett erbjudande. Tre dagar efter utryckning började mitt arbete med slöjdläreri i Dalby, ett arbete som kom att pågå i 43 år med en sorts avbrott för lärarutbildningen och en tjänstgöringsneddragning 1986-93 för egen snickeriverksamhet.

 De kommande 2½ åren, när 70-talet var nytt, kom att bli späckade av skolupplevelser.

På dagarna arbetade jag som obehörig slöjdlärare runt om i Malmö, men även ute på landsbygden. På kvällarna läste jag upp vissa ämnen på gymnasiet.  Lärarförmedlingen, som verkade drivas av en person, lärde sig snart att jag alltid sa ja till förfrågningar. Därmed fick vi också en väldigt god kontakt. Så god att han även ordnade sommarjobb som verkstadsförman inom fångvården.

Malmö, skolans skyltfönster

Malmö har på gott och ont alltid satt en ära i att vara först med alla nyheter på skolfronten. Enhetsskolan hade försöksverksamhet mycket tidigt i Limhamn.  Lgr62 genomfördes omedelbart medan större delen av landet aldrig kom att verka under Lgr62. Flertalet kommuner väntade så länge med att införa grundskolan att läroplanen då hette Lgr 69. Först 1972 hade folkskolan fasats ut i hela landet. Under 60- o 70-talet expanderade Malmö kraftigt och många nya skolor byggdes. Mellan 1969 och 1972 byggdes 13 samskapsskolor och lika många till var projekterade och under uppbyggnad. 15 000 elever skull gå i dessa experimentbyggnader. Få i övriga landet har hört talas om dessa byggnader, men jag har arbetat där och kan berätta. Samskapsskolan kännetecknades av en öppen miljö med en stor gemensam yta kallad studiehall på 200 – 700 kvadratmeter. I denna hall undervisades klasser sida vid sida av sina respektive lärare i olika ämnen. Viss avskärmning hade gjorts med hjälp av bibliotekets bokhyllor. På väggarna satt ribbstolar för gymnastik o idrott.

Personalrummet kunde vara en glasmonter mitt i studiehallen, likt verkmästarburen i industrin.

Slöjden var utmed en yttervägg och kunde ha en skärmvägg i glas som stack ut. Emedan slöjdgolvet var trälamell brukade resten av skolan ha ljuddämpande nålfiltmatta, vilket gjorde att spånorna med lätthet spreds till hela skolenheten. Utmed väggarna fanns små grupprum som var mycket eftertraktade, där lärarna boade in sig och klämde in alldeles för många elever i hopp om att få lite arbetsro. Någon samskapsskola hade integrerad sär- o träningsskola med grundskolan. Den första samskapsskolan, byggd 1969, fick namn efter en progressiv skolpolitiker som verkade i Malmö i början av 1900-talet, folkskolläraren och riksdagsmannen Verner Rydén. Även om Verner Rydén hade mycket moderna framsynta tankar och idéer, skulle han nog betacka sig för att ge namn åt den kaospedagogik som dessa byggnader gav upphov till.

Fick snart nog längre uppdrag och kom därmed att inneha en halvtidstjänst i Skanör under två år. Samtidigt var jag en dag i veckan på Hermodsdalsskolan i ett miljonprogramsområde i Malmö. F.ö. samma skola som 40 år senare kom att stängas p.g.a. hot och våld. En dag i veckan hade jag gymnasister från teknis (blivande gymnasieingenjörer) i verkstads- o maskinarbete, på Yrkesskolan. I Skanör var eleverna i allmänhet välartade och högpresterande liksom idag. Dock kunde man stöta på ett fenomen som skulle få såväl spridning som ett namn först 40 år senare, nämligen curlingföräldrar. Vid den här tiden var de nya förorterna i Malmö i huvudsak befolkade av människor med svensk bakgrund. Även om inslaget av nysvenskar var stort tillhörde de en klar minoritet både i området och på skolorna. Min sista termin i Malmö, innan jag drog norrut via slöjdlärarseminariet i Linköping, kom jag att tillbringa på en gammal malmöskola. Vi brukar ange skolstorlek med antalet slöjdsalar. Sofielundsskolan, en innerstadsskola med fem slöjdsalar av varje sort, var alltså en stor skola, men hade inte tillräckligt med elever i sitt naturliga upptagningsområde för att fylla skolan. Därför kom merparten av elever från två helt skilda håll. Högstadieeleverna kom i huvudsak från Rosengård och Oxie, medan låg- och mellanstadiet kom från närområdet. Vid den här tiden hade man inte tänkt tanken att eventuellt blanda eleverna, utan klasserna var sammanhållna d.v.s. ortshomogena. På det viset blev skillnaderna väldigt tydliga. Ena lektionen Oxie, vänlig ton – goda samtal – utvecklande övningar. Nästa lektion Rosengård, aggressiv ton – ovilja att arbeta – någon avviker. Detta är svenska elever i Sverige för 45 år sedan.

Vad har hänt?

Vi har då gått från parallellskola d.v.s. folkskolan med påbyggnadsskola alternativt folkskola med realskola, där ambitioner och intressen finns med som ett val. Via grundskolans lgr62, som i princip har samma val, men med ett års utökad skolplikt, till lgr69 med totalt sammanhållna klasser. Den mentala mognaden räknat i år, är i årskurs ett några år, men för 16-åringar kan spännvidden vara upp till 11 år. Trots denna vetskap pågår den sammanhållna skolan alltfort nu nästan 50 år senare. Man vägrar att se lösningen på de problem som beskrivits under alla år.  Vissa försöker rubba den rådande ordningen genom det fria skolvalet. Men det blir bara rätt ibland, och för vissa.

I folkskolan hade alla elever textilslöjd i årskurs 3 och på vissa ställen pappslöjd i årskurs 4. Därefter var det könsuppdelat. Pojkar i realskolan hade på många orter metallslöjd. I årskurs 7 lärde sig alla elever hemkunskap. Mest beskurna var alltså flickorna som aldrig fick chansen prova på trä- o metallslöjd. Detta kom att ändras med Lgr62 då könsuppdelningen försvann och alla ämnen blev öppna för alla.

Slöjdlärarseminariet i Linköping

På slöjdlärarutbildningens första lektion fick vi veta vilken tur vi hade som valt just slöjd som läroämne. För eftersom alla elever älskar slöjdämnet, kan det aldrig gå fel med mindre än att vi själva felar. Vi var ganska många som arbetat i större städers förorter, med rader av misslyckade lektioner bakom oss, som givetvis frågade efter ”lyckasformeln” under utbildningens gång. Så småningom förstod vi att lärarutbildarna inte hade en aning om vad vi studenter pratade om när vi berättade om våra upplevelser i verkligheten. Själva hade de frivilliga elever som kom en eftermiddag i vecka och senast de arbetat i den obligatoriska skolan var på 50-talet. Men bortsett från att lärarna inte hade en uppdaterad världsbild, som därför hämmade ledarskapsundervisningen, så var utbildningen bra. Kraven på oss var stora och vi fick lära oss väldigt mycket.

Vid den här tiden var det Lgr69 som skulle implementeras. I folkmun kallad ”fablernas värld” då flosklerna var staplade på varandra. Läroplanen var till det yttre väldigt voluminös, nära en hyllmeter. Med en volym per skolämne utgjorde den ett blickfång vart man än i skolan kom. Det substantiella innehållet skulle däremot med lätthet rymmas i ett häfte i storlek med en mobilmanual. Den nya läroplanen innebar många studieeftermiddagar eftersom lågstadielärarna skulle lära sig undervisa i engelska. För om lågstadielärarna skulle ha studiedag måste alla ha det. Ska vara rättvist. Att övriga lärarkollektivets studietid ofta saknade ledning o mening, skulle så småningom visa sig vara återkommande under min långa ämbetstid.

De goda studiedagarna kommer jag ihåg väldigt väl.

Anställningsvillkor

Under första halvan av 70-talet, var det inte enbart en kamp att komma in på seminariet. När vi kom ut fanns väldigt få fasta tjänster att söka. De flesta tjänsterna sökte man i konkurrens med hälften av sina kurskamrater. Vid den här tiden var tjänstetillsättningen ren matematik. Det var bara för arbetsgivaren att räkna poäng, sen var saken klar. Några kontakter utöver ansökningshandlingarna behövdes inte. Första tjänsten som behörig lärare var i en småstad i Mellansverige där just slöjdlärarna hade skaffat sig ett stort inflytande. Man hade en tongivande facklig representant, en som var rektor och två tillsynslärare. Detta gav utdelning i anslag, lokaler, utrustning, löner och faktiskt också status. Men så var slöjdlärarna också ovanligt dugliga. Det som idag kallas tillsvidare anställd, hette då extra ordinarie och utgjorde 80 % av lärarkollektivet. De övriga 20 % var ordinarie lärare, som innebar att de aldrig kunde avskedas t.ex. p.g.a. vikande elevunderlag. De fackliga organisationerna arbetade hårt för att öka antalet ordinarie tjänster, vilket innebar att helt plötsligt var en eller flera tjänster i en kommun utannonserade som ordinarie, möjlig att söka för alla. Flest meritpoäng vann. Om vinnaren kom från annan kommun fick den sist anställde lämna kommunen.  I mitten på 70-talet efterträdde jag en kollega som sökt och fått en ordinarie tjänst i en annan kommun. Den slöjdlärare som då knuffades undan överklagade beslutet. Det blev en process som kom att ta flera år. Under tiden var jag som sist anställd i kommunen orolig för min utkomst. För att säkra upp åtog jag mig övertimmar och kvällskurser. 10 år senare hände samma sak igen fast nu i min egen kommun. En äldre kollegas tjänst utannonserades som ordinarie, en mer meriterad från annan kommun sökte och fick tjänsten och jag var fortfarande sist anställd. Även detta fallet överklagades och även denna gången kom jag undan med blotta förskräckelsen. Det var bl.a. så min misstro till facket byggdes upp.

Usk stod för undervisningsskyldighet, alltså antalet 40 minuterslektioner per vecka. För alla lärare som undervisade på låg- och mellanstadiet plus alla övningsämneslärare var usk:en 30 veckotimmar. För högstadielärare som inte undervisade i övningsämnena bild, idrott, hemkunskap och slöjd var usk:en 24 veckotimmar. Lärosalarna i fysik, kemi. biologi och teknik hade en arvoderad institutionsföreståndare som ansvarade för salarna, emedan skötseln av lärosalarna i bild, hemkunskap, slöjd och idrott ingick i lärarens tjänst. Lönerna på låg- och mellanstadiet hade utjämnats under tidigt 70-tal så att man hade samma lön. På högstadiet hade de lärarna med lägst usk, alltså teoretikerna, också högst lön. När alla lärare på ett stadie har samma krav på sig att organisera aktiviteter, vara klassföreståndare, sköta sin undervisning, men ges olika förutsättningar, uppstår slitningar.

Det här har man numera löst genom att ge alla lärare sämre villkoren.

Länge var det så att elever med särskilda behov, som t.ex. ett begåvningshandikapp, fick extra stöd och hjälp under alla lektioner utom slöjd och idrott. Då, i de praktiska ämnena, försvann plötsligt behovet och eleven förväntades kunna följa lektionerna utan extra stöd. Första gången jag påpekade det märkliga i detta synsätt, var på en skola i Norrköping 1975. Det var klassläraren för en elev med just dessa behov som jag vädrade frågan. Kort efter kontaktades jag av både rektor och studierektor som undrade om det var sant att jag ifrågasatt rådande ordning. Och det kunde jag inte neka till. Varvid en reprimand utdelades. 15 år senare kom nya moderna tankar om arbete med elever som hade särskilda behov. Speciallärarna skickades på kurs för att lära sig, att om kroppskoordination och inlärning fick samverka lärde man sig bättre. Under rörelse fick man lära sig multiplikationstabellen och annat matnyttigt. Till detta behövdes särskilda redskap som köptes in. Det var studsmattor, balansbrädor bollar mm. Detta pågick under ett par år innan man kom underfund med att det var just vad vi gjorde i slöjden och idrotten. Handens- och kroppens rörelse i samarbete med huvudets tankeverksamhet var vår specialitet sedan över ett sekel. Vid den här tiden började det bli alltmer självklart att stöd och assistans skulle följa eleven på skolans alla områden.

Med varje ny kurs- och läroplan efter lgr62 har övningsämnena nedprioriterats. Lgy70 minskade det praktiska yrkesarbetet så drastiskt, att eleverna inte ens efter tre år var i närheten av den färdighet som eleverna tidigare haft efter två år på yrkesskolan. Mellan åren 1963 och 1972 fanns något som hette fackskola. De som gick ut denna två åriga skolform var minst 18 år gamla och inte anställningsbara till något särskilt samtidigt som de inte var behöriga till högskolan. Vid den här tiden betraktades ungdomar som självförsörjande efter 19 års ålder. Antingen som avlönade eller med studielån.

Pedagogiska försök

År 1970 kom mängdläran till svenska skolor. Årskurs 1 och 7, gy. år 1, föräldrar och lärare, alla skulle med samma lärobok ”Hej matematik” lära sig mängdlära. Det som var bra med mängdläran var att matematikämnet kom att bli väldigt omdiskuterat. Alla synpunkter stöttes och blöttes i media. Mängdlära var inget nytt, när det väl kom till oss hade det rullat runt i USA där det kom ifrån i några decennier och sedan ebbat ut. Grupparbete, var den pedagogiska lösningen på alla problem under 70-talet. Alla elever i alla ämnen skulle bilda grupper och arbeta. Det enskilda individuella var inskränkt och gammaldags. Den som inte kunde foga sig i gruppdynamiken fick det bekymmersamt där inget annat erbjöds. Med tiden förstod de flesta att det inte var antingen eller, utan både och. Under 70-talet fanns det också lärare som fångades av en ny-gammal metodik vid språkinlärning. Natur- eller direktmetoden innebar att läraren endast talade det nya språket och så var det tänkt att eleverna skulle haka på. Att lära sig t.ex. tyska utan grammatikundervisning visade sig vara en stor utmaning för både lärare och elever.

På 80-talet började man tala om något som hette katederundervisning och som inte var bra. Man syftade på undervisning i föreläsningsform från en upphöjd position i klassrummet nära tavlan och lärarens skrivbord/hyvelbänk. I lgr 80 står det mycket om att eleverna ska lära sig att söka information själva, framför att få informationen presenterad för sig. Detta innebar att många lärare slutade undervisa och istället lät eleverna, som man kallade det, ”forska”. Nu sprids eleverna för vinden ut i alla skrymslen i skolbyggnaden, efter att först ha varit i skolbiblioteket. Att eleverna skrev av texter från böcker, som sedan redovisades för klassen var i sig inget fel. Felet uppstod när det inte varvades med traditionell undervisning.

B-form i skolan hade blivit på modet igen. Det kallades nu åldersintegrering och pikade 1992 med att 10% av landets elever gick i denna skolform som man i alla tider tvingades ha på landet i små skolor, där elevunderlaget var så litet att det inte gick att få ihop en klass av jämnåriga. De åldersintegrerade skolorna/klasserna drevs ofta av eldsjälar som hade stark tilltro till de positiva implikationerna och kanske bortsåg från att det även fanns negativa följder. Företeelsen finns numera i allt väsentligt bara kvar från förskolan upp till högst åk 3, också i de skolor där man är tvungen för att få behålla skolenheten.

Alla skolämnen har genom åren förändrats. Man har viktat om innehållet, förändrat pedagogiken från abstrakt till konkret.

Ett mycket bra exempel är matematiken där man öppnat många vägar att ta sig fram med hjälp av den praktiska verklighet eleverna lever i. Teknikämnet, som funnits sedan lgr62, har genomgått en metamorfos under 2000-talet. Det är egentligen endast till namnet samma ämne som började med verkstadsarbete som tillval på högstadiet. När teknik blivit ett obligatoriskt ämne i hela grundskolan med lpo94 kom det länge att leva som ett bortglömt skolämne. Några eldsjälar på Centrum för Tekniken I Skolan (Cetis) i Norrköping arbetade hårt för att lansera ämnet. Få lärare var behöriga i teknik, men med teknikdagarna i Norrköping växte intresset och allt fler lärare fortbildade sig. Detta börjar nu få genomslag i skolarbetet på så sätt att teknikämnet sakta men säkert etableras som ett naturligt skolämne.

Nya lärarutbildningen 1988

Efter att under 15-20 år arbetat i skolans olika stadier inklusive gymnasieskolan, kände jag mig helt säker på vilka delar av skolan som fungerade bäst respektive sämst.

Klasslärarsystemet med de allvetande låg- och mellanstadielärarna fungerade mycket väl, emedan högstadiet fungerade hjälpligt för elever som passade in i den röriga miljön som en högstadieskola är.

Varje lektion ska eleverna förflytta sig till sådana som jag, specialister. Specialiserade lärare är bra för elever som förväntas avancera förbi mellanstadielärarens kompetens och som är motiverade nog att sköta sin skolgång. Samtidigt med ökade krav på eleven att komma till rätt klassrum med rätt utrustning i rätt tid, så minskar också vuxenkontrollen drastiskt. Därför var min förvåning mycket stor när jag 1988 fick veta hur den nya lärarutbildningen skulle se ut. Skolpolitiker o myndigheten hade kommit fram till att högstadiekonceptet är så bra att hela grundskolan ska omfattas av detta system. Inga mer generalister av typ låg- och mellanstadielärare. Alla lärare ska specialiseras till några få ämnen. Om myndigheten då, i motsats till mig, tyckte att högstadiet var så fantastiskt skulle man naturligtvis organisera om låg- och mellanstadiet. Det gjordes inte, så när de nya lärarna kom ut fick de undervisa i ämnen de inte hade utbildning i. Under 23 år utbildades lärare som kom att bli obehöriga till stor del av sin tjänst.

Kommunaliseringen

Kommunaliseringen av skolan 1991 innebar att deltidspolitiker, vars skolerfarenhet vanligtvis inskränkte sig till sin egen skolgång, fick ansvar för landets elever, lärare och skolledare. Fr.o.m. nu kom skolans behov att vägas mot andra kommunala behov, vilket betydde, fattig kommun små skolanslag och vice versa. Nu hade också tarifflöner ersatts av något som hette individuella löner. Tanken med individuella löner var att premiera skickliga drivande lärare, men i verkligheten försvann det automatiska ålderspåslaget och ersattes av sänkta reallöner. Lönepåslagen skull nu årligen komma att ligga under konsumentprisindex. Den lilla lönedifferentiering som förekom, var präglad av stort godtycke. Om man som jag inte var medlem i något lärarfack utan i en konstnärsorganisation (KIF), hamnade man i en väldigt märklig situation vid löneförhandling. Vid mötets inbokning anmäldes att jag skulle representera mej själv och tilldelades en tjänsteman på lönekontoret som saknade mandat att sätta lön. Tjänstemannens motto var att eftersom jag inte var medlem i en av de två accepterade lärarorganisationerna hade jag inte ”genererat” några pengar till löneökning. Det lät alltså som att min motpart var utsänd av facket. Bakom tjänstemannen stod kommunens ekonomichef, som alltså tvingade in mej i en facklig organisation som jag 15 år tidigare på goda grunder tagit avstånd från och lämnat. Jag kände att två fackavgifter, var kostnadsmässigt en för mycket, varvid jag med sorg lämnade KIF, en organisation som man fick meritera sig in i med arbetsprover och referenser.

Med lpo 94 minskades utrymmet för de praktisk estetiska ämnena ytterligare. Man hade nu förstått att det inte var tjockleken på handlingen som avgjorde kvalitén på läroplanen. Därför var lpo94 endast ett häfte. Skillnaden från den gamla läroplanen var i mycket formuleringar. Skall, i stället för bör,  år, i stället för årskurs,  strävansmål,  uppnåendemål och så fick man inte längre uttala de olika stadierna, låg- mellan- och hög-.

 Betygsmodeller

Har under min tid som elev och lärare upplevat flera betygssystem. Det i förhållande till läroplanen absoluta, som var 7 gradigt. Det i riket relativa som var 5 gradigt. Det i förhållande till kursplanen målrelaterade som var 4 gradigt. Och efter 2011 det preciserade kunskapskravet som är 6 gradigt. Inför betygssättning 2011 fick alla lärare en gedigen utbildning i konsten att sätta betyg. Har aldrig själv tidigare varit med om en så grundlig betygsanalys. Varje läroämne omfattas av en mängd kriterier som i olika mån skall uppfyllas. Detaljrikedomen i kriterierna är allomfattande emedan viktningen är formulerad med värdeord som, i viss mån, med viss hjälp kunna, ha begrepp om, ha uppfattning om, deltagit i, o.s.v.

Sammanfattningsvis kan man säga att de olika modellerna tenderar att med åren bli lika, skillnaden är antalet betygssteg. Betyget är elevens lön som ger drivkraft och det ska inte vara till salu.

Ett utvecklingssamtal kan för vissa elever med vissa föräldrar lett av en viss sorts lärare var mycket värdefullt. Men även som komplement till betyget kan utvecklingssamtal vara effektiva. I ett genomsnittligt utvecklingssamtal lindas problematik in i så mycket bomull och vadd att budskapet inte alltid går fram.

Mitt yrkesval

Det är onekligen en spännande resa jag fått uppleva under mitt arbetsliv. Jag har dessutom haft turen att utbildas vid en tid då man var tvungen att skaffa sig mycket yrkeserfarenhet, som varit till stor nytta och glädje för mig både i arbetet och privat. Mina ämbetsbröder/systrar och jag fick två fullständiga yrkesutbildningar. Numera blir man istället tvåämneslärare vilket naturligtvis är bra för skolverksamheten. Det har varit trivsamt att arbeta som slöjdlärare eftersom de flesta elever gillat lektionerna. Dessutom har jag känt en frihet i att forma ämnet. Min hantverksbakgrund har skänkt mig en trygghet i lärarrollen. Och jag har stundom också känt mig uppskattad. En mycket betydelsefull del i mitt yrkesliv, var när jag under 12 år på kvällstid verkade som yrkeslärare i möbelsnickeri under kom.vux. regi. Eleverna gick 4 år hos mej och det skulle motsvara 1 år i ungdomsgymnasiet. Välmotiverade vuxna med annan yrkeserfarenhet utvecklades mycket snabbt och de kom att göra väldigt avancerade arbeten. Det var ett krävande läraruppdrag men mycket stimulerande.

Som lärare är jag dessvärre också delansvarig i att svensk skola förflackats under decennier. Politikerna ger förutsättningarna, men det är vi lärare som ska uttolka, verkställa och förvalta besluten. Att enbart ge politikerna skulden för skolresultaten håller inte. Den tredje delansvarige parten är föräldrarna, som ensamma kan göra skillnaden mellan succé och katastrof.

 De gångna 50 årens skolministrar är mellan 15 och 26 st. beroende på hur man räknar.

1968 – 1969 Olof Palme (1927-86), Socialdemokrat

1969 – 1973 Ingvar Carlsson (f. 1934), Socialdemokrat

1973 – 1976 Bertil Zachrisson (f. 1926), Socialdemokrat

1976 – 1978 Britt Mogård (f. 1922), Moderaterna (skolminister)

1978 – 1979 Birgit Rodhe (1915-98), Folkpartiet (skolminister)

1979 – 1981Britt Mogård (f. 1922), Moderaterna (skolminister)

1981 – 1982 Ulla Tillander (1931-94), Centerpartiet (skolminister)

1982 – 1985 Lena Hjelm-Wallén (f. 1943), Socialdemokrat

1982 – 1989 Bengt Göransson (f. 1932), Socialdemokraterna (kultur- och skolminister)

1989 – 1991 Göran Persson (f. 1949), Socialdemokraterna (skolminister)

1991 – 1994 Beatrice Ask (f. 1956), Moderaterna (skolminister)

1994 – 1998 Ylva Johansson (f. 1964), Socialdemokraterna (skolminister)

1998 – 2002 Ingegerd Wärnersson (f. 1947), Socialdemokraterna (skolminister)

2004 – 2006 Ibrahim Baylan (f. 1972), Socialdemokraterna (skolminister)

2006 – 2014 Jan Björklund (f. 1962), Folkpartiet (skolminister)

Under mina 43 år som lärare har jag hunnit bevista ett otal seminarium med om och av lärare. Har alltid förvånats över hur lojalt lärare underkastat sig nya propåer från utbildningsdepartementet. Antingen har det berott på respekt för överheten, osäkerhet i sin profession eller så har lärarna helt enkelt sympatiserat med reformerna.

Slutsats

Skolans problem är i allt väsentligt kopplat till de tre åren på högstadiet. Reformera högstadiet genom att 20 – 25 % av eleverna fortsätter att ha en klasslärare av samma typ som på mellanstadiet resten går till ämnesspecialister. Ett mångårigt talesätt är: ”det eleverna inte lärt sig när de lämnar 6:an kommer de inte att lära sig.” En tillspetsad formulering som naturligtvis inte är sann. Talesättet är dock inte helt gripet ur luften utan inbegriper vissa elever i vissa ämnen inte alla elever i alla ämnen. Det ska också gå att välja olika inriktning och då även med ett stort praktiskt inslag under de tre åren på högstadiet. De som vill läsa upp och tentera av ämnen för att komma in på en viss gymnasielinje ska kunna göra det. En lika stor grupp, c:a 20% undervisas i ett högre tempo. Med en sådan här anpassad studiegång blir man i fas med elevens utveckling och får därmed, om inte en skola för alla, så åtminstone en skola för fler än idag. ”En skola för alla” är en utopi, ett mål att sträva mot, men som dessvärre inte finns och aldrig funnits. En sådan här differentiering gynnar också arbetsklimatet för såväl lärare som elever.

Det som gjort att Sveriges skolor tappat fart är fram för allt, den sammanhållna klassen som började med Lgr69, lärarutbildningen 1988 till 2011, kommunaliseringen och det fria skolvalet.

En välorganiserad statlig 10-årig grundskola, där lärarna har adekvat lön och god service av lärarassistenter och där eleverna får grundutbildning efter mognadsgrad, skulle höja standarden.

Rickard Nordström


Warning: Trying to access array offset on value of type bool in /www/webvol18/35/cddxacv21h8xn60/nordmobler.se/public_html/wp-content/themes/themetrust-bramble/inc/template-tags.php on line 681

Deprecated: urlencode(): Passing null to parameter #1 ($string) of type string is deprecated in /www/webvol18/35/cddxacv21h8xn60/nordmobler.se/public_html/wp-content/themes/themetrust-bramble/inc/template-tags.php on line 681

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.