DN 2025-05-21
Skolan är en reglerad myndighet med närvaroplikt och nationellt fastställd läroplan. Den är utformad för att ta emot alla barn, oavsett bakgrund och behov, och ge dem en så likvärdig skolgång som möjligt.
Skolan är inte en buffé där man kan välja bort kamrater, undervisningsformer eller delar av uppdraget. Kraven på behörig personal, läroplansföljsamhet, materiell standard och myndighetsutövning är höga. Dagens valfrihetssystem kräver en omfattande kontrollapparat – något som är särskilt dyrt och ineffektivt när staten inte längre är huvudman.
Skolinspektionens uppdrag är att granska skolors pedagogiska verksamhet, men friskolor är också företag – ofta organiserade i komplicerade koncernstrukturer. För detta erfordras ekonomisk, juridisk och bolagsrättslig kompetens som inspektörerna sällan eller aldrig har.
Barnet och skolpengen hanteras i dag som riskkapital, utan att någon myndighet på allvar följer hur tillgångarna används och det är politiskt ansvarslöst. Det fria skolvalet kräver minst lika strikt kontroll av ekonomin som av undervisningen, något som valfrihetens apostlar missat.
Med omotiverat höga betyg och elevselektering uppstår köer som alstrar vinster i det nollsummespel som skolan med sin skolpeng är. Genom att valfriheten vunnit totalt genomslag i riksdagen vill nu samtliga partier göra justeringar inom ramen för det befintliga systemet. Därmed finns inget synbart slut på det över 30 år gamla pedagogiskt debaclet. Även tidningarnas skribenter är fångna i den heliga valfrihetens nät.
Den så hyllade valfriheten förutsätter att vissa skolor uppfattas som bättre, men skolans mål är att alla skolor ska hålla hög kvalitet. Resultatet är att skolor töms på barn med goda studieförutsättningar – barn som hemifrån bär med sig utbildningskapital, trygghet och försprång. Kvar blir de elever som har störst behov av en stark, kompensatorisk skola.
Barn behöver under sina första skolår möta andra barn med olika bakgrund. Det utvecklar empati, demokratisk förståelse och socialt ansvar. Den sammanhållna skolan är grunden för ett jämlikt samhälle.
Skolvalet saboterar denna möjlighet. Elevsammansättningen i klasser och skolor ska därför göras professionellt för att neutralisera boendesegregationen, vilket inte behöver innebära några längre resor, som friskolorna nu gett upphov till.
Först i högstadiet, efter flera års gemensam skolgång, är det rimligt och önskvärt att differentiera undervisningen utifrån elevernas då tydligt skilda förutsättningar. Det ska ske i offentlig regi, med stöd i forskning – inte genom marknadslogik.
Alla högstadier måste få resurser att anpassa undervisningen och ge utrymme för läggning och intresse så att eleverna kan fullfölja sin skolgång och bli redo för nästa steg i livet. Att skapa en god skolstruktur på högstadiet måste bli en överordnad angelägenhet, då det är där bristerna är störst, särskilt för de lågpresterande eleverna.
Text Rickard Nordström