DN DEBATT. Uppdaterad 2025-08-07 Publicerad 2025-08-01
Vi möblerar våra hem med virke från Östeuropa. En gång odlade vi samma träd här i Sverige, men numera har ingen tålamod till det. I stället pressar vi fram primitivt virke som saknar både hållfasthet och skönhet, och det som en gång kallades spill har blivit huvudprodukt. Men trä är inte bara en råvara. Det är förkroppsligad tid, skriver formgivaren Rickard Nordström.
Det är alldeles utmärkt att det talas om biologisk mångfald, nya användningsområden för biomassa och skogsägarnas villkor. Men då ingen beskriver förlusten av trä i sin renaste form, vill jag ge röst åt denna försummelse.
Sverige är världens näst största exportör av sågade barrträvaror och en av de främsta exportörerna av massa och papper. Vi har mer produktiv skog per invånare än något annat land – ändå råder brist på trä: det trä som ska synas, kännas, levas med. Ska träets textur, färg och lyster träda fram, måste det importeras. Svensk kvalitet räcker inte, den är undermålig.
De senaste veckorna har jag kört genom hela landet – från Skånes kvarvarande små lövskogsrester till Norrbottens vida barrskogar, längs kuster och genom inland. Överallt möts man av samma bild: ett land draperat i monokulturens grågrönhet – planterad gran, planterad tall, och självsådd björk, i ständig växelverkan. Den svenska taigan, både den naturliga i norr och den konstruerade i söder, bär tydliga spår av ett skogsbruk som prioriterar volym framför värde.
På marker där lövträd växte naturligt har i stället planterats gran och tall, trädslag som varken trivs med den sydsvenska jordmånen eller klimatet. Här reduceras lövträdens historiska närvaro till sly – björkskott som tillåts växa några år på hygget innan nästa planterade barrgeneration kväver dem.
Resultatet har blivit snabbtväxande men lågkvalitativ skog, som i dag mest används till massaved, flis och emballage. Det som en gång var restprodukter från det egentliga skogsbruket har blivit huvudprodukt. Samtidigt produceras nästan inget av det skogen en gång gav: hållbart vackert virke för byggnader och inredningsindustrin.
Sydsverige har i praktiken bytt ut sin lövskogsidentitet mot kortlivade barrplanteringar – biologiskt fattiga, stormkänsliga, brandfarliga och av begränsat värde. Vi har rationaliserat bort både mångfalden och det långsiktiga virkesvärdet.
Barrskogsbältet är så stor del av Sverige, att om bara träden får växa färdigt, kommer de med råge att täcka nuvarande produktion av sågade trävaror. Men inget får växa klart. Allt tas ner i förtid, som klentimmer. På stubbarna syns det: träden får inte utvecklas, de hinner knappt bli träd. På lastbilslass, i vedtravar och i upplag ser man inte råvara för inredning, panel och snickeri – man ser råvara till pellets, pappersmassa och emballage. Alltså det som nu heter restprodukter och förr kallades spill.
Det är en sorglig ironi, för samtidigt möbleras världen med trä från skogar i Östeuropa – träd som fått växa under lång tid, på jordar och i klimat som är snarlik våra. I södra och mellersta Sverige hade vi kunnat odla ädellövträd av högsta kvalitet – björk, al, ask, lönn, alm och ek – om bara viljan funnits att tänka långsiktigt. Det kräver mer arbete och väntan, men belönas med ett högre värde.
Men där svensk skogsindustri domineras av otålighet och bulkproduktion, kräver ädellövskog något helt annat: omvårdnad, kunskap, tid – och en kultur av förvaltarskap. Skördare, gödslingsprogram och högoptimerade sågverk är inte skapade för att ta hand om fullvuxna, tätvuxna träd med karaktär. De är byggda för hastigt uppdriven råvara med breda årsringar. Resultatet är primitivt virke som saknar den hållfasthet, formstabilitet och skönhet som gammal skog kan ge, både som växt och som material.
Över 60 års arbete med trä från hela världen har lärt mig vad vi en gång hade och vad vi nu saknar, både i skogen och på virkeshyllan. Medan tropiskt ädelträ till stor del förbjudits, har svenskt kärnvirke och lövträ samtidigt försvunnit ur produktionen. Men riktigt trä kan inte stressas fram. Det bildas bara en årsring per år, och de ska helst sitta tätt. Sådan skog borde vi odla. Inte bara för att ge våra hus och rum värme och skönhet, utan också för klimatets skull.
Ett långsamt växande träd fungerar som kolsänka i upp till 150 år – och om det sedan blir till byggnad, inredning eller möbler som varar lika länge, förlängs kretsloppet. Det är verklig hållbarhet, inte minst för att trä är ett material som alltid kommer följa människan.
Trä är inte bara en råvara. Det är förkroppsligad tid, som i större utsträckning än det borde, blivit en förbrukningsvara. Det som tillverkas i trä ska göras mer varaktigt, inte ”köp slit och släng”. Men en välgjord vara kräver ett gott material och det ska inte behöva importeras till Sverige.
Därför behöver landet en ny skogsstrategi – där staten, kyrkan, akademierna och långsiktiga privata skogsägare avsätter mark för kvalitativ ädellövskog, med omloppstider på 80 till 200 år. Det är en investering i framtidens industri, arkitektur, kulturarv och klimat. Det kräver inga genmodifierade plantor eller snabbväxande contorta. Det kräver bara att vi planterar rätt träd på rätt plats, vårdar dem i början och sedan överlåter skörden åt en annan generation. Det är inte teknologi vi saknar – det är tålamod, en motkraft till kvartalsekonomi.
Rickard Nordström, formgivare och möbelsnickare:
DN Debatt Repliker. ”Svensk skogsindustri är inte otålig – den är framtidsinriktad”
DN DEBATT REPLIK.
Viveka Beckeman, vd Skogsindustrierna: Svenskt skogsbruk bygger på forskning, ansvar och cirkulär ekonomi.
Svenskt skogsbruk låter sig inte rättvist beskrivas i en förenklad berättelse baserad på otålighet och monokultur. Skogen engagerar, men debatten måste vila på fakta. Svenskt skogsbruk och skogsindustri bygger på forskning, ansvar och långsiktighet.
Rickard Nordströms beskrivning (DN 1/8) av svenskt virke som lågkvalitativt och dominerat av restprodukter stämmer inte. Den genomsnittliga omloppstiden på svenska träd är omkring 100 år. En bärande princip för svensk skogsindustri är att såga det som är sågbart av det avverkade virket. Cirka hälften av det skördade virket går till sågverk, där det blir byggmaterial, möbler och inredning som binder in kol. Det som inte går att såga används som förnybar råvara för massa, papper, kartong och textil, som också möjliggör klimatnytta. Sidoströmmar som flis och spån används i egna processer eller som bioenergi, vilket minskar behovet av fossila bränslen. Varje produkt har unika egenskaper och bidrar till att minska beroendet av fossila material. Hela trädets olika delar tas till vara för största möjliga nytta. Det är cirkulär ekonomi i praktiken.
Det totala virkesförrådet i Sverige har mer än fördubblats sedan 1920-talet. Merparten av den svenska skogen är en del av det boreala barrskogsbältet, taigan, där tall och gran är de naturliga trädslagen. Samtidigt ökar andelen lövträd i svenska skogar. Enligt Riksskogstaxeringen har mängden lövträd mer än dubblerats jämfört med 1950-talet. Så sent som i fjol ökade leveranserna av björk och andra lövträdsplantor, visar Skogsstyrelsens senaste statistik. I dag utgör lövträd en femtedel av det totala virkesförrådet på svensk skogsmark. Även mängden grova lövträd ökar.
Möjligheter med björk och andra lövträdslag i byggsektorn har pekats ut av forskning vid Skogforsk, det svenska skogsbrukets forskningsinstitut. Inom svensk skogsindustri bedrivs ett aktivt arbete för att ta vara på denna potential. Härom året startades för första gången en lövträkommitté inom Skogsindustrierna. Det krävs emellertid att industrins förstärkta kapacitet för att förädla lövträ ackompanjeras av både ett ökat intresse bland skogsägare att sköta lövskog för att få fram sågbara sortiment och en ökad efterfrågan och betalningsvilja för denna typ av träprodukter.
Potentialen i ett mer varierat skogsbruk är vägvisande i skogsindustrins framtidsagenda som samlar branschens arbete för att nå ökad klimatnytta och livskraftiga skogar med rikare biologisk mångfald.
Svensk skogsindustri är inte otålig. Den är framtidsinriktad, ansvarstagande och avgörande för klimatomställningen. Utöver att bidra med ett årligt exportvärde på cirka 185 miljarder kronor är skogsindustrin en viktig del av landsbygdsutvecklingen, med 140 000 sysselsatta som varje dag bidrar till ett hållbart samhälle.
Diskussionen om utvecklingen av en innovativ och konkurrenskraftig skogsnäring och ett fortsatt hållbart skogsbruk är viktig och måste bygga på helhetssyn och kunskap.
Viveka Beckeman, vd Skogsindustrierna:
DN Debatt Repliker. ”Det är inte antalet träd som avgör om skogen sköts bra”
DN DEBATT SLUTREPLIK.
Rickard Nordström, formgivare: I dag räknas till och med kalhyggen och nyplanterade ytor med i statistiken.
I DN Debatt den 2 augusti pekade jag på att svensk skogsindustri i dag inte förmår producera trä av sådan kvalitet att det duger till möbel- och inredningsindustrin. Följden är att svenska tillverkare tvingas importera sitt virke.
Detta bemöter Viveka Beckeman, vd för Skogsindustrierna, i ett genmäle 7 augusti, genom att hävda att jag inte håller mig till fakta. Som bevis på detta hänvisar hon till att ”det totala virkesförrådet i Sverige har mer än fördubblats sedan 1920-talet”, att ”den genomsnittliga omloppstiden på svenska träd är omkring 100 år”, och att ”enligt Riksskogstaxeringen har mängden lövträd mer än dubblerats jämfört med 1950-talet”.
Även om detta inte har direkt bäring på min kritik behöver Beckemans påståenden kommenteras.
Enligt Skogsaktuellt har virkesförrådet nästan fördubblats, från cirka 1 760 till 3 200 miljoner m³. Men att jämföra dagens virkesförråd med det från 1920-talet är att jämföra två helt olika saker. Då var stora delar av skogen fortfarande jungfrulig, trots att skogsbruk hade pågått i flera decennier. Den skogen var artrik, med träd i olika åldrar, som gav plank och brädor i varierande kvaliteter. Spillet från de fyrkantigt sågade stockarna blev pappersmassa.
I dag finns förutom pellets och flis en uppsjö av skivprodukter tillverkade av tuggad och mald ved, som förvisso är användbara – men det är inget man vill visa. Det döljs med olika ytskikt.
Att den genomsnittliga omloppstiden i Sverige är 100 år beror i huvudsak på att stora mängder barrträd i norra Norrland kan stå flera hundra år för att uppnå en diameter på 20–25 centimeter. I övriga Sverige är omloppstiden 50–70 år. I Skåne, där barrträd inte hör hemma naturligt, kan den vara så kort som 40 år.
Att mängden lövträd har fördubblats sedan 1950-talet ger en missvisande bild av verkligheten. Oavsett om det gäller antal träd, skogsmassa eller areal säger det ingenting om hur mycket av detta som faktiskt är användbart som virke – särskilt för inredning och möbler – jämfört med 1950-talet.
Det är alltså inte ytan, volymen eller antalet träd som avgör om skogen sköts bra, utan vilken typ av skog vi har. I dag räknas till och med kalhyggen och nyplanterade ytor som skog rent statistiskt. Sådana arealer var marginella fram till 1960-talet – därför var också den svenska skogen då verkligt värdefull, både ekologiskt, virkesmässigt och i dag även pekunjär.
Det är hög tid för en omläggning av svensk skogspolitik. Vi behöver åter lära oss värdera långsamväxande, tätvuxet timmer och ett mångfaldigt trädbestånd. Skogen kan inte enbart ses som råvara för energi, massa och skivmaterial som ska ge snabb avkastning. Den är också en källa till långlivade, synliga och dekorativa produkter – med både kulturellt och ekonomiskt värde.
Ett visst framtidshopp kan ändå skönjas hos Skogsforsk, som på sin hemsida skriver: ”Svenskt lövträ – en outnyttjad resurs som hållbart byggmaterial.”
Rickard Nordström, formgivare och möbelsnickare: