Ansvar: vad jobbigt!

Posted by on mar 10, 2019 in Debattartikel | No Comments

Barnuppfostran, en ädel konst som gått förlorad i välståndet.

För att komma tillrätta med gängkriminalitet och annan ungdomsbrottslighet kräver många, fler poliser, att skola och socialtjänst agerar mer och kraftfullare, helt enkelt ökade samhällsinsatser.

Är det då så att barn föds i ett gäng med en pistol i handen? Har de inte haft ett liv innan? Vem har då haft ansvar för dessa barn? Har föräldrar ansvar för sina barn? Om ja, vad innebär detta ansvaret? Kan det vara så att föräldraansvaret är och skall vara väsentligt större än samhällets ansvar för barnen? Är det inte i så fall detta samhällsdebatten i första hand ska handla om?

Å ena sidan har vi dem, vars barn springer ute på nätterna utan att reagera, å andra sidan har vi dem vars barn alltid är för små för att utföra de enklaste uppgifter men alltid är stora nog att ta ansvar för vad som ska köpas o. ätas, vad de ska ha på sig, om de ska vara ute eller inne, när de ska lägga sig och var de ska ligga o.s.v. Barn som tillåts styra och ställa med de vuxna och aldrig avkrävs någon arbetsinsats är lika övergivna som de som springer vind för våg. Att vara förälder innebär ofta att vara obekväm och inte backa för konflikter. Föräldern är inte kompis med sitt barn som ska fostras och det är framför allt inte fel att fostra, det är nödvändigt. Det är alltid bekvämare att gå och plocka upp efter barn, än att lära barnen att plock upp själva. Och så detta eviga förhandlande med små barn, där barnen snabbt lär sig att utnötningsmetoden lönar sig eftersom föräldern hela tiden svarar med argument men kroknar och ger efter istället för att vara tyst. Sagt gäller. I den här diskussionen kommer det ofta in helt missvisande begrepp som ”snäll” och ”för snäll”. Det är viktigt för alla att förstå att den kravlöse inte är snäll utan bara slö, slapp och likgiltig.  Den som med beröm, korrigering, krav och kärlek förberett sitt barn för vuxenlivet kan redan efter 10 år börja skörda frukterna av sitt kärleksarbete som snäll förälder.

När man har råd, är det dock svårare att uppfostra som att pengar saknas. Lära ut hur man lagar cykelpunktering när det är så enkelt att lämna bort arbetet, rensa en golvbrunn när man själv äcklas. Att tillsammans med barnen göra och laga, istället för att kasta och köpa, ger positiva effekter på så många plan i fostringsprocessen. Ett begrepp som ofta används för att urskulda bristande ansvar, är att ”livspusslet” är svårt att få ihop. Som att någon högre makt bestämt hur man ska organisera sitt liv, när det i själva verket handlar om hur mycket konsumtion man kan tänka sig att avstå från, för att vara med sina barn.

Har politiker och media problem med att ta upp frånvaron av vuxenansvar gentemot barn? Är man kanske själv en curlingförälder och inte vill ”kacka i eget bo”, eller stöta sig med denna majoritet? Hur är du som läser detta? Ingriper du mot kända och okända barn som gör något dumt?

Rickard Nordström

Leave a Reply